leifsjoqvist

Igår satt en man utanför affären där jag brukar
handla. Han satt där med en handorgel som spel-
ade förinspelade schlagers. Det var groteskt. En
man förnedrar sig och tigger och gör det till av-
skyvärt musikmuzak.

Idag var jag strax bortom Gamlestaden där det
finns en liten stad med nybyggda hus för, i huvud-
sak,män med missbruksproblematik. De bor bra
och de äter bra och det finns personal som hjälper
dem över trösklar. Mannen jag hälsade på är några
år äldre än jag och kraftig märkt av decennier med
alkoholen som närmaste vän. Nu verkade han må
bra och kunde ta emot det meddelande jag gav hon-
om och hantera det.

Här någonstans finns min måttstock hur väl vårat
samhälle fungerar. Jag skiter i hur många rika som
blir rikare. Det säger ingenting om ett lands utveck-
ling och välstånd.
Det viktiga i den senare frågan handlar om hur vi
tar hand om våra barn (utbredd nyfattigdom) hur
väl vi tar hand om våra gamla (den grupp där själv-
morden ökar mest, eller där man inte får dricka kaf-
fe som man vill på vårdhem) ,hur vi tar hand om de
som hamnat snett( japp, vi har uteliggare).

Om man använder det ovan som kriterium så är
Sverige idag inte ett välståndsland. Vi har omför-
delat så att de som har haft turen att födas in i
de övre klasserna eller fått ett arbete har fått det
ofantligt bättre och dessa svarar upp med att de
vill ha mer.

Var tog solidaritetstanken vägen?
Den dagen alla våra barn har fått likadana förutsätt-
ningar att bygga sina liv, den dag vi vördar de gamla
och hjälper dem på alla sätt den sista tiden i livet, den
dag vi slutar skamlägga de i utanförskap och hjälper
dem till en dräglig tillvaro utan fattighusmoral, den dag-
en har vi startat att bygga ett bättre samhälle.