leifsjoqvist

Johan Cullberg hävdar ju att de stora artisterna inte
skapar under tider av kris. Han har ju skrivit om
Fröding, Strindberg och Stig Dagerman. Å andra
sidan hämtade de ju material att skriva om när
de kom upp ur sina kriser.


Jag tänker på detta när jag ser filmen Cornelis där
Hank von Hell gör Cornelis Wreswijk. Cornelis var
ju på löpsedalrna under några decennier. Det var
trubadurernas tid. Trubadurerna tog över efter poet-
erna. Vem bryr sig om poeterna eller trubadurerna
idag? Vem bryr sig om orden eller att beskriva livet
och existensen idag?

Cornelis representerar den stora grupp som lever
hårda liv. De lever upp under korta stunder i total
bekräftelse men den stora delen av deras liv är de
slavar under droger och ångest. Jag skulle aldrig
byta mitt mot ett sådant. Vad har jag för glädje över
att bli berömd och omtalad när jag är död?

Det är en mycket bra film. Jag känner miljöerna från
min eget liv. 60- tal och 70-tal och mötens mellan
Cornelis och en annan trubadurlegend är ju otroligt
roliga eller tragikomiska.

Det finns ett vemod filmen igenom och jag undrar hur
en lycklig Cornelis hade gjort. Hade en lycklig Cornelis
skapat det som den verklige gjorde?

Medborgare Cornelis dog i konkurs känd för att kniv-
hotat två transvestiter. Dog av sin diabetes och lever-
cancer. Eftermälet är att han är en av de största, men
kände han det när han levde? Inte i slutet i alla fall.
Medborgare Cornelis blev aldrig svensk medborgare,
mer svensk än de flesta och en känsla för språket som
skulle få den värsta sverigedemokrat att rodna av skam.

Ibland känns jag att jag fått något till livs som jag kan
fundera på och växa som människan. Idag gjorde den-
na film detta med mig.