leifsjoqvist

Lövgärdetskolan stängs och allt jag hör är personal
som mår dåligt och är uppgiven. De har anställts att
jobba med barn och jag undrar om inte problemet
ligger där i första hand.
Jag undrar ockå när det blev legitimt att demonisera
barn?
När blev det legitimt att utföra kollektiva bestraffning-
ar för vad några fåhar gjort?
Skolan säger själv att det handlar om några elever som
levt djävulen och att det var bra när de borta och att
all skit började när de nu kom tillbaka. Hur blev detta
en möjlighet? Det känns mer som ett skolledningsprob-
lem än ett elevproblem.

Varför tar man inte dit fler kompetenta vuxna? Varför
tar man inte in mer professionell hjälp? Varför ger man
upp för barns provokationer?
Det är ju mumma för unga gängbildningar och kriminella
ligors rekrytering när man demoniserar några elever och
dessutom säger sig ge upp för deras metoder. Nu komm-
er man säkert att finna att alla problem löses om man flyt-
ar de bråkiga eleverna. Då är det för sent för dessa för då
har man redan konstituerat dem som farliga och gjutna i
ett utanförskap.


Skolan har generellt mer än ett kunskap och didaktiskt pro-
lem, nämnligen att möta de unga hårda som fostrats av en
brutal marknad som sagt till dem att vill du ha något får du
ta det och att människor bara är till för att utnyttjas. Skolan
måste ge dem alternativ. Skolan måste ge dem hopp. Skol-
an måste tydligt visa att man är på deras sida. Om man inte
uppfyller dessa krav har vi en skola bara för de välanpassade
och de redan skolmotiverade, alltså de som egentligen hade
klarat att lära sig själva.

Är du rädd för ditt eget barn, sjöng Nationalteatern, det är ännu
mer relevant fråga idag än då.