leifsjoqvist

I dagarna har dokumentären The black power mixtape 67-75
av Göran Olsson premiär. Det handlar om arkiverat material
hos SR som Olsson letat fram. Här finns intervjuer och före-
läsningar från Black Powers ledande personer och det är en
hel era som lever upp igen.
Det är mycket intressant att höra med vilken respekt dessa
revolutionärer behandlas. Black Power strävade ju efter att
få fem delstater i USA till helt svarta stater. De gick ifrån
meborgarrättsrörelsens icke-våld och sa att målen skulle
om så krävdes uppfyllas med revolutionärt våld.
Idag skulle dessa krav anses vara terrorism. Anhängare
till Black Power skulle hamna i kista eller på Guantanamo.

Men då var andan en annan. Det var en tid av verklig Change.
Stokely Carmichael, Angela Davis, Bobby Seale och allt vad
de hette stred mot ett rasistisk USA där fortfarande det fanns
bussar för vita och svarta. Där rasismen på många håll var
identisk medd en apartheid i Sydafrika.

Problemet för Black Power var just att de hade hudfärg som
primär ideologi. Hade de kopplat ett större klassperspektiv
så hade säkert rörelsen kunnat påverka ännu mer. Medbor-
garrättsrörelsen skulle ha stötts i sina krav på ett jämlikt
samhälle där hudfärg inte skulle skilja åt och Black Power
skulle ha gått samman med andra revolutionära grupper
för en större förändring. Då hade det kunnat bli något mer
än vad det blev.