leifsjoqvist

Under den kommunistiska diktaturen i Östeuropa
blomstrade lyriken och prosan. Det skrevs massor
av goda romaner om hur det var att leva under el-
ler i en diktatur.
Idag berättade en vän som bor i en liten bostadsrätts-
förening hur de fått ett skötselavtal som gav alla med-
lemmar en vissa summa pengar.Då vännen är halvtids-
sjukskriven skulle dena inkomst ändra bidraget. Snart
kom ett meddelande från försäkringskassan där man
stämde till möte. Det hade kommit en anonym anmälan.
Någon av de få i föreningen hade angivit.

Angiveriet är en av de uslaste av mänskliga handlingar.
Jag råkade själv ut för det förra året då en liten ynklig
själ som vigt sitt liv åt att förstöra för andra gick till
chefen med skvaller. Detta utnyttjades och 6 medarb-
etare slutade i konsekvens. Senare kom 4 ytterligare
Lex sara anmälningar och då tyckte angivaren och verk-
samhetschefen att allt blivt bättre.

Två exempel på et angiveri som ännu inte är fullt ut-
vecklat och som mer tillhör det humanas skuggsida.
De låga och självdestruktiva människorna som proji-
cerar sitt självhat på omgivningen.


I en diktatur lever alla i denna halvpsykotiska värld där
man hela tiden är övervakad och där varje ogenomtänkt
yttrande kan ge repression. Man tittar misstänkt på alla
levande och samhället blir tyst.
I sådana tilstånd är kulturen helt avgörande för vår öv-
erlevnad. I den svenska liberala hegemonin behöver vi
bekräftande berättelser som skapar identitet och ger styr-
ka.
Vi behöver en renässans för proletärlitteraturen. Idag skall
dens skrivas från förorten eller landsbygden. Lite har för-
ändrats vad det gäller vilka som tillhör underklassen sedan
förra seklets inledning.

Vi behöver starka organisationer som kan ge trygghet i
solidaritetens namn. Är vi många är det svårare att bara
omfördela samhällets resurser.



Vem följer vart pengarna tar vägen idag?