2011-05-06
12:43:28
Det döda 80-talet
Det finns en intressant koppling mellan film och
den progressiva rocken(symfonisk rock). Under
är 70-talet fanns ett utrymme för filmskapare att
vara nyskapande och vidga gränserna. Film-
bolagen hade förlorat kontrollen och ett tom-
rum hade uppstått. Det är vid denna tid som
Coppola, Spielberg, Lucas och andra lägger grund-
en för sina imperier och då också gjorde stor film.
Det är också tid för mindre och oberoende filmska-
pare att hitta resurser att göra film. Marknaden är
upptagen av att fylla hålen som Vietnamkrig och
oljepriskrig grävt upp. Det uppstår utrymmen.
Vid samma tid föds och frodas den progressiva rock-
en. Unga män finner nya former och det uppstår
nya bolag och de gamla är öppna för nya uttrycks-
former. Band som Genesis, Yes, King Crimson,Van
der graaf Generator,Camel, PFM, Pink Floyd, Focus,
Jethro Tull för att nämna några av de största skapar
nu stor musik. Det är ett decennium av stor kreativi-
tet.
80-talet har marknaden återhämtat sig. Filmbolagen
stänger dörrar och satsar på stor produktioner i serie-
form och med total innehållslöshet som motto. Den
progressiva rocken går in i sotdöden. Band splittras
och symptomatiskt satsar medlemmarna på individu-
ella produktioner. Genesis som blir ett schlagerband
säljer som aldrig förr. Peter Gabriel, Steve Hackett
och Anthony Phillips gör stor musik i deras bakvatten.
Peter Hammil och Robert Fripp fortsätter med nya
band och egna produktioner och projekt.
Sotdöden kan åskådliggöras med Rick Wakeman, vil-
ken gjorde några bra soloplattor. Hans kommentar
om albumet Union, vilket var ett återföreningsalbum
för Yes från 1991 ,var att han uttalade det som Onion:
..because whenever i hear it, it bring tears to my eyes.
Sångaren Jon Andersson som flummat hela 80-talet
var pank och behövde pengare. Bill Bruford trummis
sa:
For some of us, it was a very lucrative bit of fun.Others
needed it desperately. Like Jon, who was so up to his
neck it debt it wasn´t true. He´d spent years trying to
get everything he could out of the system, and it bit
back. So he has to go on singing. A bit lika a canary
in a mineshaft.
Under 90-talet återhämtar sig både film och den progres-
siva rocken. Nya band uppstår. Det har alldeles säkert
med den nya tekniken att göra. Plötsligt kan alla göra
film och musik utan att vara helt beroende av bolag.
Det onödiga 80-talet visar hur själsdöd marknaden är.
Vem behövde den här skiten?
den progressiva rocken(symfonisk rock). Under
är 70-talet fanns ett utrymme för filmskapare att
vara nyskapande och vidga gränserna. Film-
bolagen hade förlorat kontrollen och ett tom-
rum hade uppstått. Det är vid denna tid som
Coppola, Spielberg, Lucas och andra lägger grund-
en för sina imperier och då också gjorde stor film.
Det är också tid för mindre och oberoende filmska-
pare att hitta resurser att göra film. Marknaden är
upptagen av att fylla hålen som Vietnamkrig och
oljepriskrig grävt upp. Det uppstår utrymmen.
Vid samma tid föds och frodas den progressiva rock-
en. Unga män finner nya former och det uppstår
nya bolag och de gamla är öppna för nya uttrycks-
former. Band som Genesis, Yes, King Crimson,Van
der graaf Generator,Camel, PFM, Pink Floyd, Focus,
Jethro Tull för att nämna några av de största skapar
nu stor musik. Det är ett decennium av stor kreativi-
tet.
80-talet har marknaden återhämtat sig. Filmbolagen
stänger dörrar och satsar på stor produktioner i serie-
form och med total innehållslöshet som motto. Den
progressiva rocken går in i sotdöden. Band splittras
och symptomatiskt satsar medlemmarna på individu-
ella produktioner. Genesis som blir ett schlagerband
säljer som aldrig förr. Peter Gabriel, Steve Hackett
och Anthony Phillips gör stor musik i deras bakvatten.
Peter Hammil och Robert Fripp fortsätter med nya
band och egna produktioner och projekt.
Sotdöden kan åskådliggöras med Rick Wakeman, vil-
ken gjorde några bra soloplattor. Hans kommentar
om albumet Union, vilket var ett återföreningsalbum
för Yes från 1991 ,var att han uttalade det som Onion:
..because whenever i hear it, it bring tears to my eyes.
Sångaren Jon Andersson som flummat hela 80-talet
var pank och behövde pengare. Bill Bruford trummis
sa:
For some of us, it was a very lucrative bit of fun.Others
needed it desperately. Like Jon, who was so up to his
neck it debt it wasn´t true. He´d spent years trying to
get everything he could out of the system, and it bit
back. So he has to go on singing. A bit lika a canary
in a mineshaft.
Under 90-talet återhämtar sig både film och den progres-
siva rocken. Nya band uppstår. Det har alldeles säkert
med den nya tekniken att göra. Plötsligt kan alla göra
film och musik utan att vara helt beroende av bolag.
Det onödiga 80-talet visar hur själsdöd marknaden är.
Vem behövde den här skiten?
Kommentera inlägget här:
