leifsjoqvist

En stor del av våra liv går åt till att inte
vara i den stund man är. Vi dagdrömmer
och vi underhåller oss bort från själva
livet. Det är ju en paradox då vi oftast
vill leva och är rädda för att dö.

Ikväll såg jag en usel film som hette Leaves
of grass. En usel historia om tvillingbröder(vil-
ka bägge spelas av Edvard Norton)där den ena
är professor i filosofi och den andre knarklang-
are. Det var sämre än det låter.
I vilket fall slösade jag bort 1timma och 43 min-
uter av mitt liv.


I När ingenting särskilt händer skriver Billy Ehn
och Orvar Löfgren om just detta tidsdödande el-
ler dagdrömmande. Det är deras andra bok i
just detta ämne. Hur formas våra liv och med-
vetande av alla dessa stunder av illusion, i dag-
drömmandet eller medans vi låter oss underhåll-
as utan att vara medvetna?
Illusionen och sovandet är ju det som tar upp kan-
ske 60-70% av den tid vi finns på jorden.



En annan bok som skrevs av Lennart Hagerfors för några
år sedan  tar upp vad vi tänker medans vi gör.
Vi tänker på annat medans vi är i den faktiska verklig-
heten. Vad tänker vi på när vi städar, diskar, tvättar
eller är i en kö och väntar? Vi är ju inte aktiva i det
vi gör i alla fall.


Inte konstigt att människor i en så meningslös värld
söker tröst i tankar om snubbar i himlen som kan er-
bjuda något annat.
Vad kommer man att tänka på i paradiset? Kommer
all vardag att försvinna? Vad blir det av allt det para-
disiska om det inte finns en motsats?
Jag såg en svensk film som liten där man i en dröm-
sekvens skulle skildra paradiset. Det var en massa
män och kvinnor i kostym och kjol som satt och drack
kaffe i gräset och det var sommar. Jag tyckte det verk-
ade vara så fruktansvärt tråkigt. Där startade min över-
tygelse om att gudsförnekelse är det enda rimliga om
man inte vill ge upp livet på förhand.