leifsjoqvist

Kollar på TV och hör hur privata företag, läs Carema,
sliter för att skapa profit ur gamla och urtjänta kropp-
ar. Sällan kan kapitalismens avigsidor blir tydligare än
så. Hur kan man vara glad över en ökad aktieutdelning
som grundar sig på att en gammal människa bokstav-
ligen dränks i sin egen skit?
Det är alltså uselt nu med vår syn på gamla. Det var
dock inte bättre förr. Ival Lo-Johansson skrev förra
seklets stora skamreportage om hur gamla tynade
bort på våra ålderdomshem.
Jag startade mitt yrkesliv på långvården på Lillhagen.
Det bestående minnet därifrån är den fräna pisslukten
som satt i sjukhusets väggar.
När jag började på 5C fanns patienter som varit på
samma avdelning i 44 år. De delade sal med 8 andra
patienter och de lämnade avdelningen i bästa fall någ-
ra enstaka gånger per år.
Det var här jag lärde mig hur illa det kan bli när man
skapar ett VI och ett DOM.
Det var här fantastiska män och kvinnor gick en ovärd-
ig död till mötes döende ensam i en stålsäng. Samhället
var hårt mot de udda redan då.
I grunden finns en fascistisk människosyn som bygger på
att vi bara vill ha människor som presterar enligt normen
och där vi föraktar de som inte gör det. Den grundsynen
har inget samhällsssystem ännu rådit bot på. De kommun-
istiska staterna levde ju på normen, den som icke arbeta
skall ej heller äta, och i Sovjet ansågs ju flera handikapp
som exempelvis dövhet som utslag av svag politisk tro.