leifsjoqvist

Jag kollade mina vinylskivor och hittade Kebnekajse
och Resa mot okänt mål. Jag minns när jag lyssnade
på den första gången. Jag hade en etta på Kommen-
dörsgatan 43  och idag hade man kunnat placera den
i vilken kåkstad som helst världen över och den hade
inte ansetts vara över normen.
Men jag hade kakelugn. Ved fick jag av farsan och
ibland köpte jag fisk som jag la i folie och la på glöd
bädden. Till det drack jag Cinzano.


Skivan köpte jag på Bengans och jag tror mig komma
ihåg att jag sålde några för att köpa den. Så kom då
låten Förberedelse till fest och slog till ordentligt och
jag minns att jag lyssnade på den gång efter annan.
Det var då jag läste Emile Zola. Jag hade läst Nana,
Therese Raquin och Den stora gruvstrejken. Jag hade
läst om hans ställningstagande för Dreyfuss i den sto-
ra rättsskandalen som exploderade i artikeln J´accuse.
Jag förstod då inte den kritik av honom som simpel na-
turalist. Kvällen med Kebnekajse läste jag Hallarna och
då förstod jag. Det är ett rabblande om allt som finns
i de beryktade hallarna i Paris. Det är säkert bra för
historiker men det är sällsynt tråkig läsning. Inget kan
dock ta ifrån mig upplevelsen av läsningen av Den stora
gruvstrejken. Inte så många gånger har jag gråtit när
jag läst romaner men här gjorde jag det. Jag grät också
när jag läste Samhällets olycksbarn av Victor Hugo och
Historien av Elsa Morante.