leifsjoqvist

Ju starkare vänstern, eller ett uttalat hot från en vänstern
internationellt, är ju starkare står sig socialdemokratin. Så
är det historiskt och bara folkhemspolitik utan ett hot från
vänster räcker inte för en levande socialdemokrati.
På 50-talet då antikommunismen avlöste krigsåren med det
stora fascistiska hotet som en enande kraft var sossarna som
starkast. De gick i förbundet med Bondeförbundet och lovade
borgeskapet att med dem vid makten skulle inte Ivan komma
in i landet vare sig från öster eller underifrån.
Under 60- och 70-talet var man en front mot den välorganiser-
ade extremvänstern som skramlade och väsnades. Åter kunde
man lova borgerskapet att man hade koll på facket och folkrör-
elserna och så länge sossarna var vid makten skulle inga röd-
ingar ta över landet.
Med en tynande tillvaro för ytterlightesvänstern och med kommu-
nismens fall försvann behovet av sossarna som nödvärn. Borger-
skapet vilade sig på amerikanska gevärspipor och en öppen bor-
gerlighet.
Sossarna kan aldrig ta makten så länge det är stiltje till vänster
om dem. De för i huvudsak samma politik som Alliansen och vad
skall man med en dold borgerlighet till om man kan ha en öppen?
Oavsett vad man tycker så är en stark vänster som pressar på
sossarna det bästa för ett öppet samhälle och en dynamisk utveck-
ling av våra borgerliga fri och rättighteter och även för välfärden.
Utan kamp ger inte kapitalet ifrån sig ett nickel.  
Så jävla enkelt är det.