leifsjoqvist

Man skall inte kasta ut barnet med badvattnet.
I den rådande debatten med riskvilligkapitalet
gentemot en offentlig vård får man aldrig glöm-
ma att den offentliga vården i efterkrigstidens
Sverige har sina tydliga brister.
Jag har arbetat inom Omsorgerna och psykiatrin
under 30 år och kan vittna om sakers tillstånd ut-
an att vara särskilt stolt.
Långvården var ju en smärre katastrof och Lillhag-
ens sjukhus var ju en avstjälpningsplats för samhäll-
ets utstötta.
Omsorgerna har ju dragits med ren okunskap och
därför behandlas människor med funktionshinder
med ton av psykofarmaka och detta för att man
inte lyckats att hantera frågan om ångest och våld.

Stiftelser och kooperativ skall självklart uppmuntras.
Det går ju under privata initiativ. Det är vinsten som
skall diskuteras. Det och inget annat.
En grundfråga är ju att uppgradera människovårdande
yrken. Idag liksom i nästan alla tider är ju vårdyrken
längst ner på prestigetrappan och då får man den vård
man förtjänar. Människor som inte känner uppskattning
har svårare att ge av sig själv än de som får densamma.