leifsjoqvist

Five minarets in New York är en turkisk-amerikansk
film av regissören Kirmizigul som sägs ha arbetat i
tolv år med denna film. Då har han inte förvaltat tid-
en väl. Det är en pekoral som vill visa att det finns
goda mulsimer och onda muslimer och detta så över-
tydligt att det blir pinsamt.


En nyckelscen är när den gode muslimen möter den
onde i en fängelsecell och den gode reciterar Koran-
en så slagfärdigt att den onde blir stum. Säkert att
en islamitisk fundamentalsit skulle övertygas så enk-
elt. Det är propgandafilm när den är som sämst.
Det är konstens stora problem. Hur skildra verklig-
heten så att man tar in det? Hur många vällovliga
projekt har inte misslyckats för att ambitionen att
övertyga har tagit över ambitionen att skildra?
Tomas Nydalhs roman Fabrik är den mest lysande
exemplet på god ambition med katastrofalt resultat.
I filmens värld finns också många exempel. Min favo-
rit bland regissörer, Ken Loach, lyckas nästan alltid
med att skildra och skapa känslan av att man vill för-
ändra och gå vidare efter att ha sett hans filmer, men
det finns ett undantag och det är filmen Järnvägsarbet-
are där han vill för mycket och hans kritik blir mer till
ett pekoral.
Vår tids stora propgandaindustri Hollywood är ju suver-
äna på att sälja kapitalismen. Var och varannan produk-
tion förespråkar ju detta sätt att leva. Vi sitter och tittar
på serier och filmer där medelklass ruineras och förlorar
allt och vi gråter strida strömmar över deras hemska öde
utan att inse att nivån de ramlar ner till är där vi själva be-
finner oss. Inte heller ställer vi frågan när vår hjälte lyck-
as vad som händer med alla de som inte gör det.