leifsjoqvist

Problemet för dagens radikaler är att den oftast
arbetar i bakvatten. Det handlar mer om att byg-
ga skyddsnät än att förmedla tankar om ett bätt-
re och mer kreativt liv.
För att driva frågor om det senare måste man ju
ställs sig frågor om vad som är ett bättre liv. Man
måste också tänka privat och kollektivt om vad vi
kan tänkas vilja med våra liv.
Vad är det som fattas oss?
Hur skulle vi vilja leva?
Vad skall vi sedan göra för att skapa förutsättning-
ar för att leva dessa liv?

Det kan ju tyckas enkelt. Men är det så.
Vad vill vi?
Är bara ett arbete ett tillräckligt kriterium?
Det finns ju miljoner arbeten som är så tråkiga att
de flesta helst skulle vilja slippa det.
Är en familj ett tillräckligt kriterium?
De flesta tröttnar på familjelivet. De flesta skiljer sig
och mången som inte gör det skulle vilja.
Är mera sex ett kriterium?
Ja, kanske. Men hur skall det genomföras. Vi vill ju
inte ha sex med vem som helst. Skulle då de attrak-
tiva och sexuella tvingas till tjänstgöringslista med
de som vare sig har utseende eller sexuell utstrål-
ning.

Det verkar vara svårt att hitta kollektiva lösningar
som skulle inkludera stora majoriteter.
De individuella lösningarna gynnar ju bara de som
har det förspänt från början.
Så hur lösa detta?

Samhällslön?
Vad skulle hända om alla fick en grundlön?
Skulle de flesta då välja att inte göra någonting?
Skulle man då välja att göra det man ville göra och
uppoffra sig att göra saker för det allmänna?
Rousseau hade ju samhällskontraktet där halva
livet var privat och den andra halvan krävde ett
samhällsengagemang.
Det kanske skulle vara en utgångspunkt?