leifsjoqvist

I fredags fick jag känningar av att kroppen inte var
helt i sin ordning. Under lördagen började en förkyl-
ning göra sig gällande vilken bröt ut helt på söndag-
en.
Det är då när man är helt fokuserad i det sjuka som
man verkligen uppskattar sitt liv som frisk. Tyvärr tar
man det för givet och förlorar i ödmjukhet över att
faktikst få vara frisk.
Det är som med ungdomen. Man har inga perspektiv
på att kroppen åldras och att det gäller för alla. Man
har svårt att vara solidarisk med de gamla och sjuka
då det är en del av livet som är främamnde.
När jag sitter här och hostar och snyter mig tänker jag
på Antonio Gramsci som satt fängslad av Mussolini och
fascismen under 30-talet. Han satt i en kall och fuktig
cell och utvecklade kroniska luftrörsbesvär och ansatt-
es av bölder. Ändå lyckades han hålla hjärnan klar och
skrev massor i sin lilla håla. Det är att vara en stor män-
niska. En uppoffring långt större än Iron man eller att
bestiga berg.
Så nu sitter jag här och inser att jag inte skall gnälla.Jag
fryser, hostar och snorar men kan i vilket fall röra mig så
pass att jag emellanåt kan sticka iväg och ta hand om
träningar.