leifsjoqvist

Jag trodde efter att ha tillbringat 20 år i politiskt ide att den
revolutionära rörelsen var i princip död. Jag läste M Utviks
bok om sin tid som revolutionär i KPS på 90-talet och vad
som var tydligt där var de stora tankarna om den egna pytte-
lilla rörelsen. KPS pratade världsrevolution och om att vara
internationell. Jag minns hur man i SKP gjorde stor sak om
att Kinas Kommunistiska parti var 9 personer när de första
gången konstituerade sig i en källare i Shanghai. Nazisterna
brukar ha samma tanke om sin bruna rörelse och de få som
samlades runt Hitler i början på 20-talet.


Liten kan bli stor. Så läser jag om Rättvisepartiet och de age-
rar i vår tids viktiga frågor. Vad jag kan bedöma verkar de
driva en vettig politik i dagsfrågor. Intressant dock att Trot-
skij verkar vara den sista överlevarna av de stora förebilder-
na från 1900-talets revolutioner.
Frågan är om fler svenskar idag är mer intresserade av att
göra revolution än de som ratade detta på 70-talet då den
utomparlamentariska vänstern hade sin storhetstid.
Det långsamma väl underbyggda rörelserabetet som är oun-
viklig för samhälleliga förändringar är inte så roliga och ännu
svårare att få igång. Bernstein hade rätt. Vägen är målet.
Drömmen om den utopiska visionen som skall uppfyllas ef-
ter att man gjort revolution med påföljande krig och tusentals
döda vilket sedan ger en uppbyggnad med hat och repression
och hot om kontrarevolutioner känns inte som en särskilt bra
väg att gå.