leifsjoqvist

När man passerar femtio år blir det uppenbart att
tiden på jorden är ändlig. Fram till dess ingår inte
döden i agendan och man springer på som om att
allt skall fortsätta i en evighet.
Det är nu man börjar få indikationer på att allt har
ett slut och att livet är mer än bara den fiktion som
vi tar in via TV och medier. Det är föräldrar som får
krämpor och tappar minnet och förändras. Det lilla
livet blir bara mindre och mindre tills livet försvinner.
Många börjar därför efter femtio att fundera vad de
gjort med sitt liv.
Förr var detta naturligt och självklart. Människan över
femtio var vanligt förekommande. Idag har vi en ung-
domskultur som tänker bort de äldre i ett försök att
tänka bort döden.
Det blir ju ett kortare liv om det skall vara slut vid
femtio.
Det blir också ett kortare liv om man tycker att det
är slut när man passerat femtio. Man har ju inte så
mycket att välja på, antingen kör man på eller så
lägger man av.
Det är en fördel att få jobba med unga för då mås-
te man ju anpassa sig och man slipper att gegga
igen och bli en bittergubbe. Sedan urminnes tider
finns ju en föreställning att ens egen unga generation
är förtappad och den sämsta någonsin. Ett sådant
tänk kräver ju att man bara fäster vikt vid negation-
er vilket ofrånkomligen leder till surgubben.
Så det gäller att ha ena foten i graven och den andra
i händelsernas centrum så länge man kan.