leifsjoqvist

Jag ser två filmer Twelve av Joel Schumacher och
Bloodsworth av Shane Dax Taylor.
Den första handlar om ung amerikansk överklass
och deras ytlighet som dränks i droger och där de
som inte klarar av livet däruppe slängs ner i källa-
ren för att aldrig ses eller höras mer. Det är natt-
svart och den alla tävlar egentligen om vem som
är mest förnedrad.
Den andra är riktigt lantlig white-trash om en miss-
lyckad countrysångare som på sin ålders höst åter-
vänder till sin dysfunktionella familj. Det är en light
version av Motorsågsmassakern.
Det får mig att undra över om man kan göra en film
om att allt är bra. Man möts och man är lycklig och
alla ler och skrattar. Jobben man har är kreativa
och välavlönade. Barnen leker. Ingen sprig och inga
droger. Man älskar jämlikt och tar ett glas juice efter.
Man planerar semestrar och goda vänner utan men-
tala problem hälsar på.
Skulle en sådan film vara möjlig?
Skulle någon vilja se den?

Det goda livet är nog svårt att skildra därför att det
är en sådan utopi att ingen når dithän. Det goda liv-
et kan inte existera utan sin motsats och det är mot-
satsen som vi måste hitta lösningar på.