2011-09-24
11:04:11
Med Stalin som Gud
Magnus Utvik har skrivit om sin tid i KPS. Det var den
sista grupperingen som föll i detta land som höll hårt
på den bild av världen som byggdes upp i slutet av
60-talet och som hade sin storhet på 70-talet.
Grunden i denna rörelse var Marx,Lenin,Engels,Stalin
och Mao. I KPS fanns ju också den store Enver Hodja
som styrde Albanien med järnhand tills han dog.
Tänket var att de mest utbildade och starka arbetarna
skulle gå i fronten för att störta den borgerliga diktatur-
en. Partiet var till för en elit som skulle leda de mer vack-
lande massorna.
När revolutionen väl genomförts skulle proletariatets
diktatur råda. Folket skulle skydda sig revolution gen-
om att hålla koll på alla ville genomföra en motrevolt.
Vad som sedan skulle ske var det inte så mycket dis-
kussion om.
Det fanns en närmast schizofren praktik i denna vänst-
er. Å ena sidan gick man till storms mot den borgerliga
diktaturen för att den inte var öppen nog. Man sa att alla
borgerliga fri- och rättigheter var en chimär. En bluff för
att hålla folk lugna. Å andra sidan ville man om man tog
makten införa en diktatur som tog bort alla dessa frihet-
er.
Utviks erfarenheter sammanfaller i vissa delar med en
70-talsvänster som Dag Solstad beskriver i Gymnasielär-
are Pedersen redogörelse för den stora politiska väckelsen
som har hemsökt vårt land med den skillnaden att både
AKPml i Norge och SKP i Sverige var mer med i den stora
debatten än KPS.
Tankegodset var dock detsamma och det mest stötande
är ju förhållandet till Stalin. Man följde den kinesiska lin-
jen som sa att Stalin var 70% rätt och 30% fel. Dock stöt-
te jag aldrig på de där 30%. De bara försvann.
Rolig läsning är det dock även om jag inte känner igen mig
i den isolerande sekterismen. Jag tror att mitt sinne var för
öppet. Jag gick ju med i denna rörelse på 70-talet utifrån en
närmast anarkistisk frihetssyn där mitt utopia var lokalsam-
hället där alla tog hand om varandra och samlades på kväll-
en för gemensamma dikt- och sångstunder. Jag antar så
här i efterhand att mången god kommunist såg mig som
en vilsen och omedveten medlem som måste formas till
ett riktigt tänkande, andra såg nog en renegat eller frak-
tionist.
Ändå var det en tid som gav mig läsandet som en följeslag-
are i livet. Jag läste inte de marxistiska klassikerna med
särskilt stort intresse, däremot plöjde jag den svenska kul-
turskatten som kallades proletärlitteratur och genom Moberg,
Ivar Lo, Fredrik Ström. Fabian Månsson, Alfred Kämpe, Gunn-
ar Adolfsson, Martin Koch, Gustav Hedenvind, Karl Östman
och många fler växte det nya Sverige fram i mitt inre och
formade en livssyn. Litteraturen gav inte 70-talsvänstern
rätt utan tvärsom. Det var få i den stora floran av personer
i litteraturen som stred mot orättvisor och hade en vision
om ett bättre liv men ingen som ville ha ett Gulag eller ett
Albanien som Hodjas.
sista grupperingen som föll i detta land som höll hårt
på den bild av världen som byggdes upp i slutet av
60-talet och som hade sin storhet på 70-talet.
Grunden i denna rörelse var Marx,Lenin,Engels,Stalin
och Mao. I KPS fanns ju också den store Enver Hodja
som styrde Albanien med järnhand tills han dog.
Tänket var att de mest utbildade och starka arbetarna
skulle gå i fronten för att störta den borgerliga diktatur-
en. Partiet var till för en elit som skulle leda de mer vack-
lande massorna.
När revolutionen väl genomförts skulle proletariatets
diktatur råda. Folket skulle skydda sig revolution gen-
om att hålla koll på alla ville genomföra en motrevolt.
Vad som sedan skulle ske var det inte så mycket dis-
kussion om.
Det fanns en närmast schizofren praktik i denna vänst-
er. Å ena sidan gick man till storms mot den borgerliga
diktaturen för att den inte var öppen nog. Man sa att alla
borgerliga fri- och rättigheter var en chimär. En bluff för
att hålla folk lugna. Å andra sidan ville man om man tog
makten införa en diktatur som tog bort alla dessa frihet-
er.
Utviks erfarenheter sammanfaller i vissa delar med en
70-talsvänster som Dag Solstad beskriver i Gymnasielär-
are Pedersen redogörelse för den stora politiska väckelsen
som har hemsökt vårt land med den skillnaden att både
AKPml i Norge och SKP i Sverige var mer med i den stora
debatten än KPS.
Tankegodset var dock detsamma och det mest stötande
är ju förhållandet till Stalin. Man följde den kinesiska lin-
jen som sa att Stalin var 70% rätt och 30% fel. Dock stöt-
te jag aldrig på de där 30%. De bara försvann.
Rolig läsning är det dock även om jag inte känner igen mig
i den isolerande sekterismen. Jag tror att mitt sinne var för
öppet. Jag gick ju med i denna rörelse på 70-talet utifrån en
närmast anarkistisk frihetssyn där mitt utopia var lokalsam-
hället där alla tog hand om varandra och samlades på kväll-
en för gemensamma dikt- och sångstunder. Jag antar så
här i efterhand att mången god kommunist såg mig som
en vilsen och omedveten medlem som måste formas till
ett riktigt tänkande, andra såg nog en renegat eller frak-
tionist.
Ändå var det en tid som gav mig läsandet som en följeslag-
are i livet. Jag läste inte de marxistiska klassikerna med
särskilt stort intresse, däremot plöjde jag den svenska kul-
turskatten som kallades proletärlitteratur och genom Moberg,
Ivar Lo, Fredrik Ström. Fabian Månsson, Alfred Kämpe, Gunn-
ar Adolfsson, Martin Koch, Gustav Hedenvind, Karl Östman
och många fler växte det nya Sverige fram i mitt inre och
formade en livssyn. Litteraturen gav inte 70-talsvänstern
rätt utan tvärsom. Det var få i den stora floran av personer
i litteraturen som stred mot orättvisor och hade en vision
om ett bättre liv men ingen som ville ha ett Gulag eller ett
Albanien som Hodjas.
Kommentera inlägget här:
