leifsjoqvist

Det som är utpräglat för vår samtid är inte egentligen
vad man säger utan vad man inte säger eller tar upp.
Kulturen speglar i huvudsak borgerligt liv för de vik-
tiga frågorna och rent strunt till de stora massorna.
Bröd till folket är ju känt sedan urminnes tider men säll-
an ha väl en global befolkning varit så kulturellt utarmad
som idag.
Istället för att producera lokal kultur översköljs vi av
massproducerad skit från framför allt USA. Vi vet hund-
ra gånger mer om amerikansk polis(åtminstone den myt-
iska bilden)än vi vet om vår egen historia.
Vi inte ens håller kvar mattraditioner utan hänfaller åt vad
de amerikanska globala matkedjorna ger oss.

Under 1900-talet bröts ny mark. Arbetarklassen organiserade
sig och gav plats åt kulturen. Vi fick författare, filmare och
regissörer som skildrade arbetar- och underklass som annat
än lata,dumma, druckna och med läggning åt det kriminella.
Ett tag var den borgerliga kulturen så anorektisk att den höll
på att tyna bort.
Någon som undrar varför det sedan 80-talet skett en närmast
total restauration av den borgerliga kulturen?

Intressant är att såsom borgerligheten såg på arbetar- och un-
derklass långt in på 1900-talet så ser idag många på invandra-
ren som fått överta detta stigma.

Man får inte rätten att skriva sin historia.
Man tar sig den rätten.