leifsjoqvist

Göran Rosenberg har en krönika i P1 nu på morgonen.
Han är ond över hur vi behandlar de gamla och i synn-
erhet de dementa och han återkommer till frågan:hur
har det blivit så här?
Frågan ger sken av att det har varit bättre. Det har det
inte. Jag började på Lillhagen 1975. Jag städade en som-
mar och sedan vickade några år innan jag tog en halvtid
1979. Långvården på Lillhagen var ingen paradistillvaro.
8 patienter på varje sal. 1 meters lucka och ett nattduks-
bord. I korridoren ett klädslåp dit en eller två hade nyckel.
3 gemensamma toaletter till 36 patienter. Ingen tillgång
till dusch utan att personal var med. Fasta matttider som
började med fruksot 830, lunch 1130, middag 1530 och
kvällsmål 1730. Mellan 1730 och 0830 serverades ingen-
ting. De som inte kunde ta vara på sig själva hamnade
i säng innan 1530 för efter maten skulle ju huvuddelen
av personalen gå hem. Det var rationellt och även om
det fanns kärlek hos personalen så gjorde systemet att
det var svårt att visa det. Det fanns mången person som
inte skulle ha arbetat i vården.


Jag tror inte en sekund att det var bättre förr. Tvärsom.
De dementa har det mycket bättre idag än för 30 år sed-
an.
Frågan om våra gamla blev ju offentlig när Ivar Lo-Johans-
son skrev om hur det såg ut på våra ålderdomshem i tid-
ningen VI 1949. Det blev en våldsam debatt om hur ålder-
domshemmen som var en fortsättning på fattighuset ofta
i hård regim förnedrade gamla.
Frågan är om det blev så mycket bättre?
Vi har i alla tider haft problem med våra gamla.
Förr var de i vägen när de inte längre var produktiva.
Idag är de i vägen för de visar att döden existerar hur myck-
et vi än försöker att göra ungdomen evig.


Det är här vi skall lägga förstoringsglaset när vi bedömer
hur hög grad av humanitet vi har i vårat samhälle.
Hur behandlar vi de våra svagaste?
Svaret bestämmer graden.