2012-12-26
00:49:00
Palme-igen
Jag läste Kjell Östbergs bok om Palme för ett tag sedan
och därför var det med nyfikenhet jag satte mig för att se
dokumentären som gick ikväll. Den handlar om tiden fram
till att Palme väljs till partiordföranden 1969.
Det är ju i mycket ett hovportätt. Denna film kommer defini-
tivt inte att ställas inför rätta.
Det jag fann intressant är att när Palme lämnar privat över-
klassskola och hamnar i USA med elever från lägre klasser
och några som varit med i Andra Världskriget så ändras hans
medvetande. Det förstärks när han på egen hand reser i tre
månader och ser sig om i USA. Han ser baksidan av den sto-
ra framgångsmyten.
Han reser också i Östeuropa och lär sig att stalinismens star-
ka sida inte var öppenhet eller öppen debatt.
Han formades till en mittenman. Han formades till en riktig re-
formist.
Varat bestämmer tänkandet, skrev Marx.
Idag finns en vurm för gammaldags refomism.Det var bättre förr.
Man glömmer lätt avigsidorna. Det fanns då en stark kommunist-
isk opposition och Sovjet fanns som ett skynke vilket gjorde att
alla västs länder var tvungna att hantera sina arbetarklasser med
varsamhet. Så också Sverige.
I serien Upp till kamp skildras en refomism som börjat att stelna
och som avgränsar sig från kultur som inte är strömlinjeformad.
Det var en tid när även den egna kulturen som fömedlades i Fol-
ket i Bild och inte minst den folkbildning som genomfördes när facket
hade bokombud och såldes 100000-tals böcker till den svenska ar-
betraklassen glömdes av.
Det socialdemokratiska Sverige stelnade. landet i sin helhet hade ju
under hela 1900-talet haft svårt med de som redan var i utanförskap.
De sjukas och icke normalt fungerandes instutitioner är ju en skam-
fläck i vårat land och inte minst då socialdemokratins som styrde i
princip i 44 år.
Men Palmes retorik var och är gripande. Han var skicklig på att sälja
sitt parti.
Dock tror jag inte en sekund att en återgång till reformismen är den
rätta vägen. Vi lär oss på vägen. Vi tra till oss till som utvecklar och
gör samhället till ett bättre. Idag har vi inga bra teoretiska modeller
att ugå ifrån, inga massor som vill förverkliga dessa ideer.
Det tar tid. Inget ger garanti att inte vi kommer att fascistiska eller an-
dra auktoritära styrelser loklat som globalt under en tid. Sannolikheten
är stor att så sker. USA kan bara styra med vapen och Kina utmanar.
Det kan bli någon form av krig. Utan rörelse kommer massan att börja
röra sig även i vårt land. De som känner sig förbidessa eller förtryckta
kan komma att samlas i något rasistisk-fascistiskt, alltså något som
idag representeras av Sverigedemokraterna.
Om utvecklingen skulle gå så illa blir självklart ett samlande under en
Palmereformism att föredra, som en folkfront.
Kommentera inlägget här:
