2012-12-09
01:26:00
var tog basisterna vägen?
Några år runt 1973 fanns en tidning som hette Ny Musik.
Det var min bibel då den fanns. 5 öron i deras recensions-
avdelning innebar löpning ner till Waidele för lyssning.
Det var plattor som Tubular bells av Mike Oldfield,Strand-
ed av Roxy Music, Thick as a brick av Jethro Tull, Stanley
Clarke samma titel, Selling England by the pound av Gene-
sis och en hel massa andra.
Den märkligaste var dock Back Doors platta med samma titel
som bandet. De hade en sättning som styrdes av Colin Hodgin-
son på bas och de två andra var Hicks på trummor och Aspery
på piano och sax, ingen gitarr således. Jag lyssnade och begrep
inte om det var någon slags drift med hela nöjesbranschen. Kort
sagt tyckte jag det var ren skit, ändå köpte jag den. Så har den
följt med genom åren. Nu nerpackad någonstans utanför min kän-
nedom. Så hittar jag den ikväll på Spotify. Märkligt att lyssna till.
70-talet var ju basisternas stora årtionde. Där fanns Jack Bruce i
Cream, nämnde Hodginson,Greg Lake i Emerson,Lake and Palmer,
Chris Squire i Yes, Stanley Clarke, Felix Pappalardi i Mountain för
att nämna några av de största. Mitt första stora band var Creedence
och Stu Cook var en av de fyra hjältarna även om han inte tar någon
plast bland de stora bashjältarna.
Back Door dog liksom basisterna.
Jag lyssnar nu på Back Door och inser att musik är en upplevelse som
inte sällan är betingad av hur man lever. I det sociala varat jag då befann
mig i finns inte mycket kvar av idag. Det låter illa idag. Men minnena jag
har från när jag lyssnade är ljusa.
Kommentera inlägget här:
