leifsjoqvist

Igår lyssnade jag till Filosofiska rummet. Det hade
en diskussion om de största frågorna. Det handlade
om evigheten.
Alla tre hade sin barnupplevelse klar för sig, den som
handlar om oron över vad som finns bortom universum
och vad som finns efter döden eller den totala frånvaron.
Jag minns detta glasklart.
En sommar i Värmland kunde jag inte sova om nätterna.
Jag var rädd att mina föräldrar skulle dö före mig.
Jag var rädd för tanken att när jag dör kommer jag aldrig,
aldrig åter. Det är en svindlande tanke.
Tankarna om universums och uppkomstens gränser, eller
rättare brist på gränser fick mig att gå från ångest till ny-
fikenhet.

Idag oroar jag mig inte ett dugg. Evigheten är ett faktum
och jag kommer att finnas via mina gener om än inte med
mitt medvetande.
Livet är en process och nu när förfallet börjar kan jag bara
göra konstateranden.

I diskussionen i Filosofiska rummet menade man att orsaken
till att vi inte längre bär ångest över barndomesn frågor är att
vi förträngt dem.
Det stämmer inte med mig. Jag har inte förträngt men jag har
en annan erfarenhet nu som gör att jag accepterar villkoren.
Det finns inget jag kan göra för att förhindra ålderdomen eller
döden.