leifsjoqvist

Jag stod vid Hjalmar Brantingsplatsen idag så var
det massor av folk som väntade på bussar och
spårvagnar som skulle transportera denna massa
till jobb och skolor. Ett normalitetens torg.
I denna normalitet gick en man omkring fram och
tillbaka i intervall. Han hade vitt hår och ett stort
vitt skägg. Varje gång han vände tog han sig i
sidan lutade sig kraftigt framåt, tog höger hand
till örat som hade han en mobil och så skrek han
till.
Allas blickar gick till den vandrande mannen och
jag tror att alla funderade över vad som fattades
honom. Ingen gick fram, inte jag heller, och fråg-
ade hur det var med honom.
Om han hade haft en fysisk krämpa hade nog
många tagit sig fram och undrat om det var någ-
ot man kunde hjälpa till med.