leifsjoqvist

The Ward är en skräckis av John Carpenter. Den är
inte bra utan är även med Carpenters måttstock
riktigt usel. Ung tjej hamnar på mentalsjukhus. Många
dör och till slut visar det sig att hon dödat sig själv
gång på gång. Iden har Carpenter snott av Lehane
och Shutter islands. Men där både bok och film fung-
erar i fallet Shutter islands faller The ward platt. Det
intressanta är att här kommer åter iden om multipel
personligthet tillbaka. Det var populärt under 80- och
90-talet att skildra människor med massor av person-
ligheter vilka ofta var i konflikt med varandra. Evidens-
en gällande multipel personlighet är mycket låg. Det
lutar åt konstruktion där ideer har fått fäste och skap-
at utrymme för människor att göra fiktion till verklig-
het. När det då blir fiktion av fiktionen och man ger
sken av att det skulle vara möjligt faller filmen i dyn.
Bra slutscen dock.


Final destination 5 är alltså den femte filmen om ex-
akt samma story. Snygga unga människor klarar sig
undan en katastrof men döden gillar inte att luras och
tar till sig de som klarat sig. Det är lika jävla dumt som
det låter. Dummast är dock jag som tittar på skiten.
Jag vet inte riktigt varför. Jag kan ju förutse varje film-
ruta. Det handlar egentligen bara om hur de unga skall
dö. Det ges några variabler i dödandet men inte mer.
Det kan ju vara lite roligt i en film, men fem filmer.....
De som gör filmerna tjänar ju pengar men jag förlorar
tid. Det ger ju inte ens vila då jag får irritationsångest
över att kasta bort tid som jag kunde gjort annat med.

Sömntuta är en filmatisering av en Mark Billinghams
böcker. Billingham är ju en av alla desa goda författ-
are som skriver krim. Britterna är bra på det. De bruk-
ar också vara bra på att filma dessa böcker. Här fung-
erar det inte. Det är segt och inte särskilt bra spel.Det
verkar vara en film som gjort över ett veckoslut och där
man skitit i manus utan bara filmat sekvenser ur boken
och då självklart förlorar djupen.