2012-02-12
10:19:28
Läs
Under 70-talet kom jag i kontakt med den littera-
tur som fick sin plats tack vare en stark fackföre-
ningsrörelse och vänsterpartier. Den svenska arb-
etarlitteraturen gav en bild av hur klasssamhället
såg ut. Arbetarlitteraturen flyttade fokus från sal-
ongerna och banketterna och de stora militära sla-
gen och den vanlige medborgaren blev offentlig.
Ivar Lo-Johansson skildrade massor av människor
som i många fall hade det sämre än djuren i det
ännu till stora delar agrara Sverige. Ivar Lo skild-
rade också hur det egna klasshatet hindrade unga
människor att utveckla sig. Man skulle bli vid sin
läst. När Ivar-Lo läste i stearinljustes sken blev
han mer eller mindre hånad.
Ivar Lo skildrade mer än någon annan tidigare alla
de som var stigmatiserade. Skildringen av hans far
som skall köpa skor och blir hånad är en klassisk
skildring av klassförtryck.
Jag började läsa tack vare mitt politiska engagemang
och förlaget Ordfront. Utgivningen av de redan då
glömda och gömda var en av 70-talets stora kultu-
rella insatser. Tyvärr hittade inte författare rätt då
de skulle axla manteln från de författare som föddes
runt förra sekelskiftet. Karnstedt, Fogelbäck, Göran
Buren och Lundin, Aino Trosell och flera andra bör-
jade men dog ut med vänstern.
Självklart blir man starkare om man syns och man
vet att många finns i ens egen situation. Idag sägs
vi alla vara individer och då uppstår fenomen som
Sverigedemokraterna vilka anser att svenskfödda
har en högre moral än de som inte är födda i land-
et. Arvet från Hitler blir starkare än arvet från Palm.
Dagens underklass skriker efter skildrare. Inte då
alla som fjantar för att få hamna i salongerna utan
de som kan skildra hur det ser ut och ge hopp om
att allt kan alltid förändras.
En annan viktig uppgift är att rädda arbetarskildrare
från att hamna i malpåse. De är en viktig del av vår
historia och som ger ett alla de miljoner som var de
som byggde landet och ge en motbild till att det var
kostymnissar med värdepapper som skapade väl-
färden.
Karl Östman, Fredrik Ström,Gustav Hedenvind-Eriksson,
Martin Kock, Allan Eriksson, Fabian Månsson,Ivar Lo-
Johansson, Folke Fridell, Vilhelm Moberg, Ove Allanssson,
Gunnar Adolfsson för att nämna några av de viktigaste.
De är skildrare av en historia som verkar vara som
borta.
tur som fick sin plats tack vare en stark fackföre-
ningsrörelse och vänsterpartier. Den svenska arb-
etarlitteraturen gav en bild av hur klasssamhället
såg ut. Arbetarlitteraturen flyttade fokus från sal-
ongerna och banketterna och de stora militära sla-
gen och den vanlige medborgaren blev offentlig.
Ivar Lo-Johansson skildrade massor av människor
som i många fall hade det sämre än djuren i det
ännu till stora delar agrara Sverige. Ivar Lo skild-
rade också hur det egna klasshatet hindrade unga
människor att utveckla sig. Man skulle bli vid sin
läst. När Ivar-Lo läste i stearinljustes sken blev
han mer eller mindre hånad.
Ivar Lo skildrade mer än någon annan tidigare alla
de som var stigmatiserade. Skildringen av hans far
som skall köpa skor och blir hånad är en klassisk
skildring av klassförtryck.
Jag började läsa tack vare mitt politiska engagemang
och förlaget Ordfront. Utgivningen av de redan då
glömda och gömda var en av 70-talets stora kultu-
rella insatser. Tyvärr hittade inte författare rätt då
de skulle axla manteln från de författare som föddes
runt förra sekelskiftet. Karnstedt, Fogelbäck, Göran
Buren och Lundin, Aino Trosell och flera andra bör-
jade men dog ut med vänstern.
Självklart blir man starkare om man syns och man
vet att många finns i ens egen situation. Idag sägs
vi alla vara individer och då uppstår fenomen som
Sverigedemokraterna vilka anser att svenskfödda
har en högre moral än de som inte är födda i land-
et. Arvet från Hitler blir starkare än arvet från Palm.
Dagens underklass skriker efter skildrare. Inte då
alla som fjantar för att få hamna i salongerna utan
de som kan skildra hur det ser ut och ge hopp om
att allt kan alltid förändras.
En annan viktig uppgift är att rädda arbetarskildrare
från att hamna i malpåse. De är en viktig del av vår
historia och som ger ett alla de miljoner som var de
som byggde landet och ge en motbild till att det var
kostymnissar med värdepapper som skapade väl-
färden.
Karl Östman, Fredrik Ström,Gustav Hedenvind-Eriksson,
Martin Kock, Allan Eriksson, Fabian Månsson,Ivar Lo-
Johansson, Folke Fridell, Vilhelm Moberg, Ove Allanssson,
Gunnar Adolfsson för att nämna några av de viktigaste.
De är skildrare av en historia som verkar vara som
borta.
Kommentera inlägget här:
