leifsjoqvist

Jag läser senaste numret av Glänta och där en
intressant artikel om hur media och makt pratar
väl om de sociala mediernas roll i de arabiska
upproren.
Däremot på hemmaplan blir ofta de sociala medi-
erna problematiserade. Under oron 2001 i de stora
paniken fängslades många unga i Göteborg för att
de SMSade för att inte prata om hur uppfattningen
har varit kring bloggar och twitter som uttrycker icke
etblerade uppfattningar.
Man kan väl hårdraget säga att man tycker att de
som står bakom de sociala rapporterna únder de
arabiska upproren tillhör kategorin "våran neger".

Jag tänker på Anders Ehnmark och hans böcker under
80-talet och då i synnerhet Resa till Kilimandjaro och
där Ehnmark menar att solidaritet kan bara vara i ett
samförstånd. Det måste finnas gemensamma nämn-
are för en vettig solidaritet.
Vietnam var ju ett sådant exempel. Vi stödde Vietnams
folk för oberoende och i kampen mot imperialismen.
Problemet uppstod när vi skulle stödja dem på deras
egna villkor. En villkorslös solidaritet blir platt och kan
inte fungera i längden. Det måste finns beröringspunkter.
Det är därför vi inte lyckades med solidariteten med Afgh-
anistan. Det fungerade när vi kunde se Massoud som led-
are. Lejonet från Pansjir kunde man identifiera sig med.
Dagens motstånd mot USA kan inte stödjas. Talibaner är
inget att identfiera sig med. Det är som med Bose i indien
under Andra Världskriget. Han tog stöd och solidariserade
sig med Hitlertyskland för att vinna kampen mot britterna.
Fiendens fiende är ett farligt spel.