leifsjoqvist

Jag såg dokumentären om Keith Cederholm och
kände sorg. Cederholm föddes tio dagar innan
jag kom till världen. Han växte upp i ett resan-
de tivolisällskap och blev raggare. Han blev be-
römd då han oskyldigt dömdes för mordbrand till
10 års fängelse. Guillou tog sig an fallet och lyck-
ades få fallet till Högsta Domstolen där Cederholm
frikändes. Livet därefter blev skit. Fängelse och dro-
ger. Cederholm son blev mördare och nazist. Sonen
tog 1999 livet av sig. Cederholm dog 2010 i cancer.



I ett annat reportage skildras hämndkulturen i Alban-
ien. Om hur familjer drabbas i decennier av vendett-
or. Om hur folk gömmer sig för att undvika döden el-
ler hur hela byar lamslås där man väntar på att någ-
on skall dö i en aldrig slutande kedja av vendettor.
Trots allt detta meninglösa dödande finns noggranna
regler på hur man skall döda varandra.



På Irland slåss resandefolk på bakgårdar med händer-
na lindade. Det är en slags vendettor även det. Oförätter
skall göras upp och det genom slagsmål.  Det irländ-
ska resandefolkets uppgörelser känns något mer civ-
ilserade än det albanska. Det är inte utan att jag kan
känna en slags sympati i dessa män och deras arka-
iska uppgörelser.



I Malmö finns gäng som inte sällan är etnisk uppbyggda.
Den som vill ta sig ur denna sörja riskerar döden. Flera
av de under senaste tiden mördade var sådana män. Det
blir ett hot mot gruppen om någon tillåts att lämna.