leifsjoqvist

I förrgår skulle jag som vanligt på eftermiddagen
hoppa på min cykel och trampa iväg till klubbhuset
då jag till min förfäran upptäckte att cykeln var bor-
ta. Till en början kände jag inte så mycket utan tänk-
te att det var ett missförstånd av något slag. När jag
sedan kom hem på kvällen började däremot ilskan
att växa och tankar om torty och ond bråd död väx-
te sig allt starkare. I mitt inre lokaliserade jag möj-
liga tjuvar i närheten och jag tänkte aktivera nätet
för att få tillbaka min cykel. För sex år sedan när
min cykel försvann var det tillbaka på en halvtimma
när rätt personer kontaktades.
Jag mindes också för tio år sedan när en knarkar-
jävel snodde cykeln mitt framför ögonen på mig när
jag var inne och handlade och jag mindes hur ohygg-
ligt frustrerad jag var när jag inte fick tag i honom.Det
skilde en meter då på liv och död. Jag vände upp och
ner på Aröds boende för missbrukare men den gången
fick jag aldrig tillbaka cykeln. Några månade senare
såg jag en man med psykiska funktionshinder cykla
på den och lät det vara. Knarkarjäveln hade väl sålt
den för några hundralappar.
I förrgår kväll lät jag allt bero till torsdagsmorgonen.
I min lista över misstänkta fanns nu också hantverk-
arna som avrit i uppgången och dragit nya sladdar.
På torsdagsmorgon ringde jag husvärden och bad
honom kolla cykelrummet under dagen. Jag har in-
te nyckeln dit.
När jag kom hem på eftermiddagen stod min cykel
på plats igen. Det visade sig att det var hantverkar-
na som ställt in den där.
Jag pustade ut och berömde mig själv för mitt stora
tålamod och rättspatos.