leifsjoqvist

För många år sedan såg jag 2001-ett rymdäventyr på Prisma.
Då, och även idag,ansågs den vara ett mästerverk. Vad jag minns
är Prismas stolar. De var hårda. Jag minns mina tankar och de surr-
ade kringa att knulla. Jag tyckte att filmen var mycket väsen för
ingenting.


Igår såg jag The tree of life och när den långa sekvensen kommer
om livets uppkomst fick jag återkänslor från kvällen på Prisma.Men
inte mer. Terence Mallick är ju en regissör som gjort stora filmer om
än inte så många, Den tunna röda linjen, Badlands och Days of heaven.
Det går långsamt och varje ruta verkar ha betydelse för honom. Nu
har jag gått ett dygn och tänkt på denna film och inser att det är väl
precis det film syftar till, vad all konst borde syfta till.
I en tid när vi bara vill ha våra frustrationer bekräftade genom att se
hur någon i underläge reser sig och dödar massor av onda människor
så fyller mallick ett gigantiskt tomrum.
För varför ser vi om simpla sagofilmer som Sagan om Ringen, Harry
Potter eller Stjärnornas krig men låter filmer som kräver något av
oss vara?
Varför älskar vi Salander?
Varför är vi så uppfyllda av dessa hämndfloskler?


När kommer filmen om hämndens verkliga utseende? En film om
släkternas Albanien där hämnden förlamar hela bygder och där
oskyldiga får sätta livet till bara för att de har ett släktnamn. En
film som visar människor förskansade i sina hem därför att de
vet att de riskerar livet om de går ut och det för en oförätt som
startade 20 år tidigare.

Där finns inga Salander eller andra hjältar.
Där finns bara offer.


Varför inte fler filmer om hämnare som går fel och till slut blir
värre än de som startade händelserna. Jag kan bara komma ihåg
Dead man shoes som tangerar detta. Vi uppfylls där av den hem-
kommande broderns hämnd på de som gjorde att hans förstånds-
handikappade bror tar livet av sig men när han inte slutar vänds
sympatin till antipati och vi undrar varför han inte slutar.
Hur många är vi som hämnas? Förtvivlat få. När en händelse som
ropar på hämnd inträffar är vi antingen knäckta av att varit utsatta
eller orkeslösa av sorg. Det är ju verkligheten.

En verklighet som vi oftare borde vrida upp i fiktion.