leifsjoqvist

Det finns visa böcker som jag väntar på mer än andra. Under
80-talet var det Myrdal, Guillou,Enhmark, Lindkvist eller repor-
tage böcker av Sundelin eller Kanger.
Under 90-talet var det Mankell och Wallander jag väntade på.
Wallander och Hamilton.

Idag ser jag fram emot Lehane. Jag håller ögonen på Kanger
och har slutat väntat på Dahl nu när A-gruppen är upplöst.


Hur stor del av mitt liv befinner jag mig i fiktionens värld?
När man idag förfasar sig över den virituella världen och alla
spel, vad har människan gjort sedan Gutenberg började trycka
böcker?
Hur många timmar har jag inte lagt på att se fem årgångar av
The Wire? Hur många skall jag inte lägga på The Shield?
Det handlar om hur man använder fiktionen: antingen flyr man
genom den eller så använder man den att se verkligheten tyd-
ligare.

Jag har nu läst den elfte och sista boken om Wallander. Guillou
och Dahl hamnade också på elva böcker med sina hjältar och
inte tio som det vat tänkt. Förlagan Sjöwall/Wahlöö skrev ju på
70-talet en dekalog om Beck, Gunvald, Rönn, Kollberg och de
andra.

Mankell skriver om en man nyligen sextio som tänker tillbaka
mer än han tänker fram. Det är bra läsning. Han skriver vår
offentliga historia genom en mans ögon och blandar med att
visa vad som är viktigast för oss alla, vi själva.
Epilogen till dessa elva böcker påminner mig om Sista brevet
hem till Sverige, Mobergs fjärde bok i Utvandrarsviten. Karl-
Oscar gör sig redo att dö i sitt lilla hus en bit från familjen. Wall-
ander dör inte i fiktionen men i verkligheten då Mankell inte tän-
ker skriva mer om honom. Wallander kommer att tyna bort i sin
Alzheimer men i verkligheten kommer han att finnas som roman-
figur lång tid fram.