leifsjoqvist

Jag pratade med en ung man igår. Han bar
på mycket. Det var konflikter hit och dit och
oftast i positionen som utsatt.
Hans medvetande var ärrat. Jag är inte säk-
er på att han bearbetat sina demoner så väl
som han hävdade.
När jag möter dessa människor så tänker jag
på hur mycket vi döljer i våra möten. Vi säger
att allt är väl men ytterst sällan är det så. Vi
har vårat bagage och vi släpar på det utan att
be om hjälp.
För, att be om hjälp är att visa svaghet och om
det är något vi allergiska mot i vår kultur är det
att vara svag. Vi erkänner inte det, men gå till
dig själv eller närstående och se. Nästan alla är
välvilliga till att hjälpa men inte att be om hjälp.
Att be om hjälp är att vara svag.

Jag tänker också på vem som är offer. Vem som
i längden får bära mest bagage.

I mitt unga liv hamnade jag i olika tider på olika
sidor.
Under mellanstadieklasserna var jag aktiv i mobb-
ning av en kille som gick i hjälpklass. Han var envis
och gav inte efter vilket gjorde att jag och andra
triggades ännu mer. Det tog slut efter en konflikt
i Redbergsparken när han började att gråta. Han
var knäckt. Den känslan jag fick då var det värsta
jag upplevt i mitt liv och det sitter som ett stigma
i mig 40 år senare. jag försökte att kompensera
men jag visste inte vad jag skulle göra och det var
för sent.
Några år senare blev jag beskylld för att ha tjallat
på en vän. Det hade jag inte gjort men det brydde
de sig inte om. Under sex månader var jag på vakt
för att inte hamna med dem. De fick tag på en ann-
an vän som de slog sönder och samman. Det var
allvar. Efter sex månader beslöt jag mig för att ta
smällen. Jag mötte två av mina jägare en sen kväll
på väg hen från handbollsträningen. Det hände ingen-
ting. Jag sa att jag skulle slåss om så krävdes.
Dessa sex månader är ingenting i jämförelse med
händelsen i Redbergsparken. Jag vann ju något i
min egen kamp men i parken fick jag bara bekräft-
at att jag var ett svin.