leifsjoqvist

Jag kollar filmen Submarine och minns mina egna tonår.
Inledningen är ju lätt att känna igen. Tonåringen som
lever i en parallellvärld där han drömmer om att han är
död och då får det stora erkännandet. Alla saknar hon-
om och alla minns honom som en underbar kille och al-
la ångrar att de inte gav honom erkännandet när han
levde.
Det är ju som Uggla en gång sjöng:varför skall man ta
lvet av sig när man ändå inte får höra snacket efteråt.
Från tankarna om den ofrånkomliga döden, då den in-
finitiva regressen gör varje ung människa till ett darr-
ande asplöv(jag kommer aldrig, aldrig mer tillbaka)till
tonårens livskriser som åtminstone några gånger ger
tankar om att man borde ta sitt liv och som planar ut
i vardag som för de flesta pågår till döden står i vänt-
rummet och man undrar vad man gjort med sin stund
på jorden.