2012-06-07
12:19:35
tre filmer
J Edgar är Clint Eastwoods 35:e film som regissör. Om FBI-chefen
Hoover har det skrivits mycket och på frågan om han var homosex-
uell och gick omkring i kvinnokläder ges i denna film egentligen inga
svar. Intressant är dock att Hoover gestaltas som en man med någ-
on form av störning. Hans pedanteri och rädsla för känslor visas i
filmen bero på en synnerligen iskall mor.
Likt McCarthys åklagare Cohn är Hoover bög. Ändå i sin proffession
spelar de ut bögkortet mängder av gånger mot sina motståndare
och frågan som då uppstår är ju:spelades inte det kortet tillbaka?
Många har ju misstänkt att maffian visste och hade dokumentation
på Hoovers böjelser och att detta gjorde att FBI jagade kommunist-
er och svarta men lät maffian vara ifred.
Filmen börjar med att skildra anarkistattentaten 1919 vilka ledde till
massarresteringar och massutvisningar av oliktänkande. Den ameri-
kanska regeringen spelade på rädslan. Det påminner om hur man 2001
använde Twin Towers till att spela ut islamkortet och införa Patriot Act.
Norwegian wood är Ahn Dung Trans sjunde film. Mest kända av dem är
Doften av grön papaya, Cyclo och När solen står som högst. Trans sjun-
de film handlar om en ung mans vedermödor med att bli man och att hit-
ta rätt i tillvaron. Kärleken är livets mening och då blir det svårt när man
älskar en ung kvinna som inte finner sig själv.
Det är som alltid när Tran gör film oerhört vackert och bilderna oftast är
viktigare än dialogen, vilket i sig borde vara filmkonstens credo,men det
jag fastnar för är spelet mellan huvudpersonerna. Den unge mannens
försök att förstå sin älskade, hans tålamod och lojalitet till hennes till-
stånd. Det är tragiskt och vackert på samma gång. Jag kommer att tänka
på Espen Havaardsholms romar Fri från 1985 där romanens unge man
älskar en ung kvinna som ständigt går ifrån honom för att sedan komma
tillbaka.
Coriolanus av och med Ralph Fiennes är en av dessa urtrista moderniser-
ingar av Shakespeare. Pjäsen med samma namn är i fem akter och grund-
ar sig på Plutarkos skrift om Coriolanus som levde på 400-talet f v t.
Det har gjorts en del filmer med Shakespeare som grund med det faller
platt när man lyfter in honom i nutid med språket från dåtid. Jag förstår
överhuvudtaget inte tanken. Det blir bara platt och endast fisförnäm kul-
turell överklass kan gilla att se dylik smörja.
Hoover har det skrivits mycket och på frågan om han var homosex-
uell och gick omkring i kvinnokläder ges i denna film egentligen inga
svar. Intressant är dock att Hoover gestaltas som en man med någ-
on form av störning. Hans pedanteri och rädsla för känslor visas i
filmen bero på en synnerligen iskall mor.
Likt McCarthys åklagare Cohn är Hoover bög. Ändå i sin proffession
spelar de ut bögkortet mängder av gånger mot sina motståndare
och frågan som då uppstår är ju:spelades inte det kortet tillbaka?
Många har ju misstänkt att maffian visste och hade dokumentation
på Hoovers böjelser och att detta gjorde att FBI jagade kommunist-
er och svarta men lät maffian vara ifred.
Filmen börjar med att skildra anarkistattentaten 1919 vilka ledde till
massarresteringar och massutvisningar av oliktänkande. Den ameri-
kanska regeringen spelade på rädslan. Det påminner om hur man 2001
använde Twin Towers till att spela ut islamkortet och införa Patriot Act.
Norwegian wood är Ahn Dung Trans sjunde film. Mest kända av dem är
Doften av grön papaya, Cyclo och När solen står som högst. Trans sjun-
de film handlar om en ung mans vedermödor med att bli man och att hit-
ta rätt i tillvaron. Kärleken är livets mening och då blir det svårt när man
älskar en ung kvinna som inte finner sig själv.
Det är som alltid när Tran gör film oerhört vackert och bilderna oftast är
viktigare än dialogen, vilket i sig borde vara filmkonstens credo,men det
jag fastnar för är spelet mellan huvudpersonerna. Den unge mannens
försök att förstå sin älskade, hans tålamod och lojalitet till hennes till-
stånd. Det är tragiskt och vackert på samma gång. Jag kommer att tänka
på Espen Havaardsholms romar Fri från 1985 där romanens unge man
älskar en ung kvinna som ständigt går ifrån honom för att sedan komma
tillbaka.
Coriolanus av och med Ralph Fiennes är en av dessa urtrista moderniser-
ingar av Shakespeare. Pjäsen med samma namn är i fem akter och grund-
ar sig på Plutarkos skrift om Coriolanus som levde på 400-talet f v t.
Det har gjorts en del filmer med Shakespeare som grund med det faller
platt när man lyfter in honom i nutid med språket från dåtid. Jag förstår
överhuvudtaget inte tanken. Det blir bara platt och endast fisförnäm kul-
turell överklass kan gilla att se dylik smörja.
Kommentera inlägget här:
