leifsjoqvist

För många år sedan läste jag Trippen av Tom Wolfe. Det var
en story som blev närmast som en instruktionsbok i new jour-
nalism. Det var ett sätt att skriva där reportage och prosa gick
in i varandra. Berättelsen var det centrala.


Det handlade om Merry Pranksters som var en grupp vit medel-
klass som gick ihop köpte en buss och gjorde en resa genom USA.
Huvudfigurerna var författaren Ken Kesey, som skrivit Gökboet och
Sometimes a great notion, och där var Neal Cassady. Cassady var
som en ikon för hippierörelsen och innan det för beatgenerationen.
Han bara var. Han är huvudfigur i Kerouacs På drift och vandrar runt
i romaner av Burroughs och dikter av Ginzberg(med vilken han hade
ett förhållande).


I Trippen får vi följa Merry Pranksters i deras buss Further och resan
går via musikfestivaler över demonstrationer mot Vietnamkriget till
mötet med Hells Angeles där två av tidens störste mytfigurer möts
Sonny Bargain och Ken Kesey. Hate and Love.
Mötet mellan dessa två grupper är ju en krock som heter duga men
med hjälp av LSD överbryggas skillnaden och vänskap uppstår.Detta
möte finns ju också skildrat i en annan av new journalisms frontfigur-
er Hunter S Thompson Hell´s Angels: A Strange and Terrible Saga.


Igår såg jag filmen Magic trip som är filmbilder från denna resa och all
mina mytologiska bilder som jag samlat genom åren bara raderades.
En religion grusades.
När jag såg Timothy Leary säga att LSD var ett sakrament för att nå
en högre vison av livet blev det bara plattityder.
När jag såg en manisk Cassady pladdra oavbrutet bakom ratten för-
svann genast ikonen.
Filmen är brutal. Den avslöjar Merry Pranksters som en samling barn-
sliga medelklassresenärer oförmögna att ta ansvar för sina och and-
ras liv.

Orden som Wolfe skrev skapade myten om dem. Filmen de själva gjorde
tog död på samma myt.