2012-11-13
12:40:00
Den tecknade serien som konstform
På 70-talet kom en hel del serielabum som alternativ
till det etablerade. För oss som läste Tintin och annat
fanns då Stenstaden och Spindalrnas rike som alter-
nativ. Favorten var Lars Hillerbergs Storfamiljen. Men
med en tynande vänstervåg fick serien färre utövare
till Horst Schöder sparkade till kultursverige med sina
album och tidningen Epix.
Det finns en internationell marknad där serien är betyd-
ligt mer anpassad till en vuxenvärld.
I vilket fall finns ett stort utbud i seriernas värld och mass-
or att upptäcka. Claire Bretecher,Lauzier och framför alla
Guy Delisle.
Lauziers album En ynglings memoarer är en av de bästa
skildringarna jag läst om en ångestfylld 18-årings veder-
mödor i livet:
18 år! Jag fyllde 18 år för en månda sedan och vad har jag
gjort av mitt liv?....INGENTING!!!!!
Alltså beslutar jag:
1.Kämpa mot min sjuka känslighet som hotar att flå mig lebande!
Inte längre tillåta t o m folk som jag föraktar, att genom sina tarv-
liga påhopp ge mig sår som det kan ta flera dagar att läka!
2.Kämpa mot hopplösheten! Bryta denna djävulska cirkel:ömsom
upprymdhet-ömsom depression som hindrar mig att fullfölja någ-
on som helst konstruktiv handling!
Kultserien nummer ett är ynfens mästare james Fjong
som gjorde porren till en angelägenhet för unga tonärs-
pojkar.Det var ju bara en serie!
Så till dagens serier. I dagens serievärld dominerar det skapande
medelålders kvinnorna. De har erfarenhet och de räds inte mycket.
Därför blir det modiga och bra serier.
Kanske skulle de förtjäna bättre recensenter än Mats Gellerfelt som
skriver:
en del är med förlov sagt rätt dåligt, annat lysande. Men så är det
ju inom alla genrer. Så rita på bara!
Kommentera inlägget här:
