2012-09-14
14:12:31
Den stora förvirringens tid
Två frågor den senaste veckan har visat hur förvirrat
vi tolkar läget i världen och vad som bestämmer vad.
Synen på journalistsvenskarna delas ju upp i grupper
som står långt ifrån varandra men som kommer sam-
man i sin kritik vad som hänt och händer.
Vi har öppet borgerliga som menar att journalisterna är
kommunister och därmed borde få ruttna i fängelse. De
öppet borgerliga menar att då journalisterna är dikatur-
kramare förtjänar de inte att ta rätt av de rättigheter and-
ra medborgare med korrekta åsikter har. De menar ock-
så att om man befinner sig i en diktatur får man ta sedan
dit man kommer.
En annan grupp, de post-koloniala, menar att fokuseringen
på de båda journalisterna beror på ett kolonialt tänk. man
fokuserar på det dåliga med Etiopien och inte det som är
bra. Man skriver inte om ekonomiska framsteg och utveck-
landet av infrastrukturen utan bara om de båda svenska jo-
urnalisterna för att de är vita och verkar i en kolonial kontext.
Tiden har täckt många av de goda tankarna som exempel-
vis Amilcar Cabral delade med sig på 70-talet. Framför
allt den om att kamperna är synonyma. Det finns inte en
kamp här och en där. Etiopien är en diktatur som tar sig
fram genom att försöka kväsa närstående länder och kö-
pa sig makt genom att liera sig med väst,De postkoloniala
missar imperialismens betydelse. Om Etiopien utvecklas
tack vare att man blir en perifer tillskyndare av centrum, hur
kan det vara bra?
Ett liknande tänk finns runt de senaste attackerna på ameri-
kanska ambassaderna. De sägs härstamma ur en usel film
om Mohammed. Jag har sett den och den är studentikos och
kass. Men syftet är ju detsamma som Monthy Python och Life
of Brian. Protesterna och demonstrationerna skriker ju efter
förbud mot yttrandefriheten. De som piskar upp stämningarna
är människor som eftersträvar ett islamiskt kalifat. Det är sant
att det finns en islamafobi och att grupper utnyttjar kampen mot
islam för ett högerprojekt som ännu inte är helt definierat. Man
måste vara försiktig med vem man går till sängs med. Lika myck-
et som gårdagens Sovjetimperialister sådde politisk Aids så gör
dagens islamister det.
Är man demokrat och då även någon form av socialist kan man
inte ta genvägar genom att gå till sängs med diktaturer eller reli-
giösa fanatiker. Om målet är ett öppet och fritt samhälle. Om mål-
et är ekonomisk, social och politisk frihet blir det svårt att liera sig
med grupper som är emot alla tre principerna.
På vilket sätt var det dåligt att Ghaddafi störtades? Vem vinner på
att Assad sitter kvar?Även om bägge dessa kupper leds av folk
som är styrda av USA eller islamister kan jag inte för min inre log-
ik se att jag skall försvara diktatorer.
När dikaturer störtas öppnas det upp. Det kan bli lika jävligt igen el-
ler ännu värre, men det öppnas för folket att att initiativ till något ann-
at.
Synen att allt USA är emot är vi för är alltför defenisv. Vi måste få en
egen agenda där inte fiendes fiende är min vän.
Kommentar:
Kommentera inlägget här:
Jag tror att det är en dålig utveckling trots allt. I Libyen är det kaos och människor drabbas av godtycke samt av fundamentalister. Alltså värre än under Ghadaffi. I Syrien finns en stark opposition mot Assad men denna opposition är helt emot den utländska inblandning som nu sker. De ser hellre att Assad sitter kvar än vad som är det aktuella alternativet. Irak är ett land i totalt kaos där det politiska mördandet är legio. Alltså värre än under Saddam. I Afghanistan är det folkliga stödet för talibanerna så starkt att USA är på väg att ge sig, även de. Detta är inget försvar för diktaturen men det visar att folken måste få avgöra själva, utan utländsk inblandning. Det är nog enda vägen i den värld vi har idag.