2013-01-20
13:42:19
Nostalgi
I fredags kom Keith Emerson Bands CD från 2008. "The
long awaited return to the majestic sound of progressive
rock" står det på konvolutet. Stora ord men de har täck-
ning. Marc Bonilla spelar med och han har spelat med
Emerson tidigare.
Mina andra musikhjältar var Emerson, Lake& Palmer.De
första var CCR. Jag köpte Trilogy först, sedan Pictures at
an exhibition och till slut den första som bar bandets namn.
Jag hoppade över Tarkus och Brain Salad Surgery var en
enda lång besvikelse.
E,L&P är intimt förknippade med alla mina kärlekar som
tidig tonåring. Det var Barbro, Christine, Christina, Katar-
ina, Åse, Britta-Lisa, Christina 2 och så den stora smällen
med Isabella. Det var alla olyckliga och outlevda kärlekar
som tröstades med intensiv lyssning av Lucky man,Knife
edge,Barbarian, The Gnome, Hoedown och alla andra spår.
Emersons musik från 2008 skickar mig tillbaka i tiden. Man
kan ju påstå att det inget nytt är under solen, men för mig är
det exakt det jag vill. Små variationer av ett gammalt tema.Det
väcker en medelålders mans tankar om passion om än mycket
ny och omogen men ändå oförställd. Det var tiden innan jag
som 15-åring fick sätta på mig stålhud och som sedan dess
suttit kvar om än sprickor har funnits i rustningen.
Musik har ju förmågan att likt dofter skicka oss tillbaka till en
annan tid, ett glidmedel för minnet.
Kommentera inlägget här:
