2013-07-06
13:16:02
Den snälle mannen
Jag pratade igår med mina föräldrar. Vi pratade om svunna tider.
Om människor när de var yngre och om andra som inte lever längre.
En sak som slog mig när jag satt i natten ute på ängen vid brasan
var att nästan alla män jag växte upp med var i grunden snälla.Mina
morbröder var vänliga män som aldrig höjde rösten mot kvinna eller
barn. Farsans grannar var också vänliga män som slet med jorden
men aldrig jag kan minnas att de höjde rösten utan tvärsom flydde
fältet när konflikter uppstod.
Kvinnorna var ett helt annat kapitel. Mången argbigga minns jag och
också de riktigt hemska exemplaren. De som alltid skällde på sina
män och sina barn.
Uppdelningen var klar men i hemmen bestämde kvinnorna. I det soc-
iala var männen helt underlägsna. I vissa fall förtryckta.
Den enda man jag minns som var patriark var min morfar och han var
det verkligen ut i tåspetsarna. Det är ju då lustigt att han födde upp fem
amasoner.
Morfar var kärnfrisk och urstark ända fram till de sista åren där kroppen
la av. Han bedömde alla utfrån sin egen fysiska styrka. Ryggont fanns
inte i hans värld. När mormor hade ryggskott tyckte han att hon var lat
och oduglig. Samma var det för döttrarna om de hade magsjuka eller
influensa. Det var bara lathet och påhitt. En arbetskamrat som fick isch-
ias och blev sängliggande var en odugling. Så kan jag hålla på. Man kan
tycka att denne man skulle vara hatad men han blev lugnare med åren.
Jag älskade honom och vi kom bra överens. Han läste och hur spritt
det än var i hans intellektuella värld var han ändå glad att prata med
någon. Hans döttrar blev lejoninnor som ingen jävel någonsin kunnat
sätta sig på. Så bakom fasaden tror jag ändå att hjärtat bultade men
att han inte förmådde sig att vara på annat sätt än som han var.
Dock, den strukturelle mannen som förtryckare har jag inte levt med.
Det var först när jag blev lite äldre och lärde mig vad staden och civi-
lisationen gör med människor som jag fick uppleva mannen som ett
svin.
Kommentera inlägget här:
