2013-06-03
12:46:08
Den öde stranden
Igår kväll cyklade jag upp till Härlanda Tjärn och
badade. Jag satte i sommarnatten och tittade ut
över den spegelblanka sjön och började att gråta.
Det var så bitterljuvt vackert. Jag tänkte på all för-
gänglighet och alla livets tillkortakommanden.Om
min dåliga relation med min far som nu bara för-
svinner i ett förvirrat töcken. Om alla de förälskel-
ser som aldrig blev något av. Om alla de upplev-
elser och de drömmar som bara sprack i intighet.
Ja, jag grät stoikerns gråt.
Jag lyssnade till John Holms Den öde stranden
och vad kunde vara mer passande.
Denna sommarnattens katarsis vände sinnelaget
och på vägen hem laddade jag på med Avantasia
och The wicked symphony och jag kom på andra
tankar. Jag tänkte på de förälskelser som blev en
verklighet. Jag tänkte på mina barn och den lycka
det är att vara förälder. Jag tänkte på alla de proj-
ekt jag faktiskt har genomfört. Jag tänkte all den
fantastiska musik jag lyssnat till, de böcker som
rubbat mina tankar i olika riktningar, de filmer som
gjort att jag gråtit, blivt förbannad eller gapskrattat.
Jag tänkte på alla de möten med människor som
fått mig att må bra. Om solidariteten mellan männ-
iskor som är det vackraste som finns.
Kommentera inlägget här:
