2013-06-01
10:15:43
Rasism
Min morfar gillade inte dalmasar. Min farsa som jobbade
på varven gillade inte degosar. Morsan förstår inte vad
det är för fel att säga neger, "dom är ju det".
Det är vad de har sagt. Deras liv präglas ju inte av att
springa och ondgöra sig över andra folkgrupper. Tvärs-
om.
Om ortens lokale alkis, vilken alltid var välkommen, var
för påstruken, körde farsan hem honom i hans bil och
gick de åtta kilometrarna hem. Om någon var i behov
av hjälp backade aldrig mina släktingar. En hjälpande
han till de som behöver är jag uppvuxen med.
Men det som är udda och inte stämmer in i bilden har
vi alla svårt att förstå. Den första reaktionen brukar ju
bli avståndstagande. Med tiden nöter man ner motstånd-
et. Dock finns det där.
Orsaken till att jag inte delade mina släktingars uppfatt-
ningar om de okända vara att jag dels jobbade på Lillhag-
en som var en melting pot av etniciteteter och psykiskt
sjuka. Vad var normalt där?
Det politikiska gjorde att jag träffade människor från hela
världen som hade samma uppfattningar som jag själv.Då
kunde jag ju knappast dela upp och döma dem för deras
ursprung.
Dock, det solidariska tänket har jag fått hemifrån.
Det är inte den gemene svensken och hans tankar om det
okända som är problemet. Problemet är när detta krockar med
maktens ambitioner att hitta syndabockar.
När makten ger alla rätten att skylla på invandrare, feminister
eller bögar så får vi en förskjutning av perspektiv.
Det är rationellt av makten att kalla på den rasistiska urkunden.
Om människor i gemen ser det okända som orsaken till alla
jävligheter kan makten fortsätta att berika sig och skapa ännu
större klassklyftor utan att det ens debatteras och ännu mindre
politiskt bekämpas.
Kommentera inlägget här:
