2013-03-04
23:25:00
Våld
En god vän berättade om en katastrofal helg. Två pojkar hade
förstört den. De båda pojkana hade varit i princip okontaktbara.
De hade hotat och förstört och vad min gode vän än gjorde fick
han ingen kontakt.
Jag minns att för snart 30 år sedan jobbade jag på ett gruppbo-
ende. Det första jag var på och där fanns en grabb som var fem-
ton. Han var aldrig särskilt utåtagerande utan förde inte mycket
väsen omkring sig. Men en helg fick han ett spel och drogades
tungt. Det gjorde honom ännu värre. Under det dygn jag jobbade
sökte han hela tiden köra in sina fingrar i mina ögon. Hela tiden
sökte han med fingrarna mot ögonen. Han var långsam av drog-
erna så det var ingen större fara att han skulle lyckas, men han
var mycket målmedveten. Han följde mig som en zoombie med
sina två pekande fingrar. När tolv timmar gått var jag nedbruten.
Jag höll på att bli tokig på denna varelse som bara hade en
sak i huvudet. Till slut skrek jag åt honom och hotade honom, men
inget hjälpte, fingrarna var där. Till slut var jag så mentalt slut att
jag klappade till honom. Det hjälpte inte mot honom men det hjälp-
te mig. Jag insåg att våld hade ingen som helst effekt(mer än om
jag slagit ut honom eller ihjäl honom men det hade ju givit mindre
trevliga efterräkningar). Jag valde då att släppa honom, bara inte
bry mig. Låta honom krafsa på dörren och bara slappna av.Han
slutade inte förrän morgonen kom. Han kördes till Lillhagen, bält-
ades och drogades. Jag vet inte vad som hände med honom ef-
ter det. Jag lärde mig där att om jag funderar på våld i utsatta läg-
en är problemet mitt och inte den andres.
För några år sedan jobbade jag en sommar med en ung man som
blev placerad i ett hus på landet. Vi var tre stycken som var runt ho-
nom. Jag tycket det var löjligt men jag fick 100% lön en hel vecka
så varför skulle jag klaga. En kväll hotade han de två andra männen
med en kniv och sa att han skulle gå hem. Ja, då gör vi det, sa jag,
och så gick vi. Han gick åt fel håll och jag sa att vi var på väg mot
Stockholm. Han lyssnade inte. Under några timmar påpekade jag
att det var fel håll. Fyra timmar senare stannade han och frågade
om vi var på väg åt fel håll. Ja, sa jag. Då gav han upp och vi gick
tillbaka. Hela promenaden tog 8,5 timmar. Han somnade och sov
fjorton timmar. Resten av den veckan var han mer uppåt och vi ha-
de gott.
Kommentar:
Kommentera inlägget här:
Maila mig din mailadress så jag kan skicka materialet vi prtade om igår..