2013-05-11
13:11:00
En husgud
På SvT sändes ett program om Sven Lindqvist,K-special,
där man får följa den nu gamle och Parkinsondrabbade
Lindqvist i hans tankar.
Få författare har haft en sådan betydelse för mina egna
tankar som Lindqvist. Jag har läst allt jag kommit över.
Som 16-åring, då jag nyligen gått från grumliga ideer till
ett nyväckt socialistiskt(utan att riktigt veta vad det inne-
bar mer än att ha Che Guevara på väggen)läste jag Jord
och makt i Sydamerika och Jordens gryning. Jag läste
hans dagböcker om försmådd kärlek och greps av öpp-
enheten I en älskares dagbok och En gift mans dagbok.
Í mitten på 80-talet pratade jag med Sven Lindqvist då
jag ville ha ett kapitel ur Elefantens fot(om Afghanistan)
till tidningen Krig&Fred som jag var redaktör för. Han var
road och gav sin tillåtelse och var nyfiken på vad Freds-
grupperna var för något.
Sedan kom de för mig stora, om än i formatet små,böck-
erna. Den stora uppgörelsen med Utrota varenda jävel
var en käftsmäll mot borgerlig historieskrivning som ing-
en revolutionär kommit i närheten av. Lindqvist menar att
förintelsen inte var något unikt utan en följd av folkmords-
tankar från det koloniala 1800-talet.
I Ökendykarna och Bänkpress blir det lilla så stort. Han
skriver så oerhört kompakt. Om Hemmingway skrev som
ett isberg där 90% finns i undertexter så är Lindqvist ännu
bättre på det. En mening blir till massor av tankar och mer-
text.
Det finns egentligen ingen av hans böcker som borde tas
bort. De är en helhet som borde läsas.
När han mottog Leninpriset sa han att han var nöjd. I alla
år har han haft ett kämpigt förhållande med den revolutio-
nära vänstern då han själv är pacifist. Men han tar inte av-
stånd. Gör ingen avbön. Han diskuterar och resonerar.På
många plan är han en intellektuell att ha som förebild.
I slutet av programmet pratar han om döden. Döden som
den absoluta ensamheten. Han säger: Ensamheten komm-
er en inte till mötes. Ensamheten kommer bakifrån och tar
över när man minst anar.
Kommentera inlägget här:
