2013-11-24
18:45:00
George Harrison
Martin Scorseses dokumentär Living in the material world
handlar om Harissons liv. Första delen av denna tre timm-
ar långa film handlar om Beatlestiden. Jag tänker då på
hur lite jag lyssande på Beatles. När andra lyssnade på
She loves you föredrog jag Tages och Sleep little girl.
Det är ju senare i livet jag inser deras storhet och vilket
otroligt genomslag de hade. Lennons uttalande om att
de var större än Jesus var troligen högst sant. Men än-
då var det vad de representerade mer än vad de skap-
ade som gjorde dem så stora. De kom i rätt tid och fyll-
de ett tomrum. De var rebeller utan innehåll vilket gjorde
att alla kunde ta dem till sig.
Alla i dokumentären talar sig varma för Harrison men jag
tycker bara han verkar introvert, ytlig och skittråkig.
När han själv kommer till tals uttrycker han inte en intres-
sant tanke. Det är svammel om livets mening och andlig-
het utan någon styrning.
Harrison som soloartist imponerar inte heller särskilt mycket.
Visst lyssnade jag på My sweet lord och det fastnade men
inte mycket mer.
Det som lyfte i min värld var Travelling Wilburys. Vi hade vid
den tiden en massa löjliga pojkband som alla var lika och som
kokades ihop efter en utseendemall för att nå så många unga
som möjligt. Så kom gubbagänget T W och jag var salig.
Den enda soloskiva jag har med Harrison är Cloud nine och
den är ju riktigt bra.
Trots allt, det är en sevärd film. En massa journalfilmer och
intervjuer med personer som Clapton och Idle gör att det
bir till en resa i en värld som var långt ovanför min egen men
som självklart påverkade på ett eller annat sätt.
Kommentera inlägget här:
