2013-10-10
14:20:23
1984
1984 var året då min första som kom till världen. jag
kan idag se hur svårt jag hade med den stora omställ-
ning jag hade i det privata. Ett barn är en punkt för solo-
livet.
Det fanns dock en yttre värld då som gjorde att saker blev
svårare.
Jag var med i SKP som höll på att lösas upp. En grupp ute-
slöts några år innan och bildade ett eget parti SKA. Det kän-
des som om att vi försökte öka genom sönderfall i många
organisationer. Den stora kollektivistiska iden blev till per-
sonliga gatulopp där jaget blev viktigare än det stora vi-et.
I detta levde jag.
Jag minns hur svårt det var att förstå att vi skulle vara vak-
samma på stöd till ANC då dessa var bundna till Sovjet ell-
er att Chile spelade en positiv roll i världspolitiken då de helt
klart var emot Sovjet. Sovjet var det stora rovgiriga imperialist-
makten. Vi skulle blunda för den nyliberala epok som startade
med Reagan och Thatcher. Afgahistan hade vår fulla uppmärk-
samhet. Däremot fanns tveksamheter hur vi skulle ställa oss till
Grenada elller ens Falklandsöarna.
Rockmusik ansågs av SKP vara imperialistiskt och det skulle vi inte
lyssna på. Dock gick Lasse Tennander bra. Många timmar ägnades
åt att rebelliskt ändå lyssna till den förhatliga rockmusiken.
Tiden innan Andra Världskriget lades som en karbonpapper på
vår tid och Sovjet var Tyskland. Allt kretsade kring detta.
Idag kan man ju förvånas över hur fel det blev. Men jag tror ändå
grunden var att de flesta hade svårt med Kampuchea och Pol Pot.
De flesta hade svårt att förstå hur kommunistiska Vietnam( deras
befrielse var ju motorn i hela vänstern på 60- och 70-tal) kunde
dels hamna i krig mot Kampuchea(kommunistiska stater skulle
ju enlig teori inte kunna kriga mot varandra)dels hamna i nära
krigsläge mot Kina(den andra motorn för vänstern)När sedan
banden mellan Kina och Albanien blev till rakblad och konflikt
brast det. Oförmågan att tänka självständigt inom ramen för poli-
tik i det egna landet blev undergång för den del av vänstern jag
tillhörde. Avarten Rebellrörelsen från 60-talet fanns inom oss.
Rebellrörelsen upplöste den nationella organsiationen och ansåg
sig vara en cell till KKP i Kina.
KPML(r) var ju i retorik väldigt likt dagens rasister typ Avpixlat.
En anna sak var en oförmåga att diskutera vad vi ville egentligen.
Allt handlade om allt som var fel. Allt som skulle bort. Men lite hand-
lade det om vad vi skulle göra när vi väl kom till makten. Det kän-
des märkligt att prata om väpnad revolutionen i det lilla Sverige
och det ännu mindre Göteborg jag bodde i.
För egen del har jag sedan jag blev intresserad av politik närt en
närmast anarkistisk ådra. Den hamande ju gång på gån i konflikt
med de stora kommunistiska projekten. Hela Stalineran är ju på
nationell sovjetisk nivå en katastrof ur mänsklig synpunkt. När
den stora Maoglorian hamnade på sned och personkulten blev
närmast religiös undrade jag över hur en rebell skulle få plats.
Jag är egentligen allergisk mot makt och i synnerhet maktfull-
komlighet oavsett hur makten definierar sig.
Så när allt drog mot sotdöden på 80-talet kändes det följdriktigt.
Sverige var inte i behov av det som en gång var KFML och allt
det som kom i dess efterbörd. Idag är behovet stort av någon
form av motmaktsrörelse. Jag vet inte hur den kommer att se
ut. Men behovet är skriande. Vi går mot korporativism inte ba-
ra nationellt utan globalt. I konflikterna som finns och i de som
kommer finns massor av irrgångar och det är svårt att se hur
motmakterna kommer att formas.
Det är bara att hoppas att de så gamla slagorden frihet, jämlik-
het och solidaritet hittar sina organsiationer.
Kommentera inlägget här:
