2014-04-10
13:02:47
Det sjuka
Många yngre förfasas över äldres ältande om sjukdomar.
Det har att göra med att sjukdom inte är en självklar del
av deras liv, snarare något de bara vill hålla på armlängds
avstånd och inte se eller höra talas om.
För de som blir äldre blir sjukdomen en självklarhet och någ-
ot man måste leva med eller ta vara på den tid som finns
kvar. Döden är jämlik. Den drabbar oss alla. Förr eller sen-
are.
Under senare år har jag en vän som fick magcancer och som
höll på att ända hans tillvaro, men han står upp ännu, lite trött-
are men vid liv. Farsan börjar få problem med minnet och mor-
san som sköter om honom är gammal. En annan vän har ALS
och jobbar på mot utmätt tid. Nyligen fick en vän besked om
omfattande cancer. Opererades igår och utgången inte given.
Jag själv fick Diabetes 2 vilket i sammanhanget är löjlig att jäm-
föra som sjukdom då jag genom att lägga om kost och ta en
tablett om dagen lever ett friskare liv.
Hur skall man inte prata om sjukdom när den är så nära inpå?
Vad är det som är så farligt med att prata om sjukdom?
Är det inte bara så att man vill hålla döden borta? och göra det
genom att låtsas att den inte finns?
Förr stigmatiserade man människor med sjukdomar som pest,
kolera, lepra eller TBC och för inte så många år sedan gick pan-
iken igång med AIDS. Om detta kan man läsa i Susan Sontags
"Sjukdom som metafor".
Kommentera inlägget här:
