2014-12-05
14:21:45
45 år sedan gruvarbetarstrejken
1969 gick gruvarbetarna på LKAB i Kiruna ut i strejk.
De utlösande faktorerna var i huvudsak att de stat-
liga LKAB hade ett ackord som upplevdes som omänsk-
ligt och att lönen var för dålig i förhållande till det arbete
man utförde. Arbetarna kände sig som marionetter som
skulle styras av nyinförda planer och att facket bara var
en nickedocka till styrelsen på företaget.
Så man gick ut i strejk. Bildade en strejkkommitte.
Strejken var olaglig då den inte utlysts av facket.
Regeringen var socialdemokratisk och LO var emot.
Man kan säga att hela etablissemanget var emot.
Men folket i Sverige var för.
57 dagar och nätter stred man.
Mot slutet när tröttheten satte in kuppades ett slut på
strejken igenom av delar av strejkkommitten.
Det var synd då hamnarbetarna i Narvik i Norge hade
sagt att de ville sympatistrejka. LKAB hade då varit helt
i händerna på arbetarna och vad som helst hade i princip
kunnat vinnas.
Strejken gav ändå en hel del i sin efterbörd.
De vilda strejkernas år som följde avlutade Saltsjöbadsandan
där företag och fack gemensamt bestämde över arbetares huvud.
Inom facket fick man en radikalisering som gav MBL och sedan
kampen för löntagarfonder. In på 80.-talet var det strejken som
var grunden i kampen mellan höger och vänster inom S som vi
ser än idag, läs Juholt.
Framför allt gav det arbetarna i Kiruna månadslön istället för
ackord och rev ner den hierarkiska struktur som skapat strej-
ken. Människovärdet återerövrades.
Det gav en skjuts åt den vänstervåg som börjat och som skulle
ta bort många kvarvarande klassmarkörer under 70-talet.
Det gav ord till folket som sådant.
Strejken var en produkt av att vanliga människor organiserade
sig och gick ut i kamp mot hela makten. Handling gav resultat.
Det var handling som gav resultat inte pratade eller skrivna ord.
Det var kanske den viktigaste lärdomen.
10 år efter strejken hade KPMLr möte i Burgårdens aula för att
hylla strejken. Jag var där som ganska ensam som icke parti-
medlem. jag ansåg likt en stord el av övrig vänster att parollen
skulle vara "Gör facket till en kamporganisation" medan r-arna
ansåg att man skulle ställa facket åt sidan och istället skapa
driftceller till partiet på arbetsplatserna.
Mötets huvudperson var Elof Luspa en av de drivande under
strejken, medlem av strejkkommiitten och en av dem som ansåg
att kommitten svek när man avbröt strejken.
I sitt tal kom han gång på gång till samma mening: Gör facket till
en kamporganisation.
Mötet tittade förvånat och undrade vad som hände.
Frank Baude fick efter Luspas tal krampaktigt söka förklara varför
mötetes hjälte inte sa vad partiet ville att han skulle säga.
På puben efteråt hade jag roliga diskussioner med mina r-vänner.
Kommentera inlägget här:
