2014-12-22
19:45:11
Verklighetens folk del 1
Jag växte upp på 60-talet i ett vanligt hem i
folkhemmet. Mina föräldrar kom från Värmland
där farsan jobbat på fabrik och morsan på ett
gästgiveri för överklassen. De flyttade till Göte-
borg där farsan arbetade på Götaverken ända
tills varvet lades ner. Morsan städade och blev
sedan kokerska.
Jag växte upp i en släkt där man arbetade och
där svaghet inte sågs med blida ögon. De som
av en eller annan anledning inte klarade av att
arbeta baktalades å det grövsta.
Det dracks sprit men ve den som inte klarade av
att hålla sig nykter i vardagen.
Det fanns en stor vardagssolidaritet och det var
självklart att hjälpa sin granne. Men när andra
människogrupper kom på tal som romer, judar
eller dalmasar så slog dörren igen(negern fanns
inte i diskursen). Degosar, alltså de som under
efterkrigstiden arbetsinvandrat var ett ofta bak-
talat släkte, för att inte prata om den supande ,
horande och alltid knivbeväpnade finnen.
De lyssnades på dansband. Det lästes sällan
eller aldrig några böcker. Dragspel var gillat och
Sten Broman var en jävla överklassfjant.
Man gillade inte skatter men avgudade Erlander.
Man gillade inte Palme i lika hög grad.
Man gillade inte USAs krig i Vietnam men man
gillade inte heller skäggaporna som demonstre-
rade emot det.
Man garvade över att de arbeten man gjorde för
varandra egentligen var svart arbete och skulle
beskattas.
Allmänt var politiker ett skrå som man hånade.
Man kunde gilla Curt Nicolin för att han var lika
hård mot tjänstemän som arbetare även om han
var kapitalist.
Bögar, mentalsjuka, feminister och annan skit var
skräp och inget värda. Man lyssnade till Lars Ekborg
men missade att det var satir.
Detta verklighetens folk var dock trots sitt flertal iso-
lerade. Ingen tog upp deras talan. Ingen någonstans.
Så kom 80-talet med individualismen och där i slutet
av decenniet kom Bert Karlsson.
Kommentera inlägget här:
