2014-02-12
12:35:56
En röst i öknen
På DN kulturdebatt skriver Kajsa Ekis Ekman bra om nyliberalismen.
Hon pekar på den brist av verklighetssyn som både anhängare(eller de
som agerar men inte erkänner sig som)och motståndare till nyliberalis-
men gör sig skyldiga till, nämnligen idealism. Bägge sidor menar att
utvecklingen styrs av ideer. Det är inte så konstigt att anhängarna stöd-
er detta tänkande, liberaler menar ju att utvecklingen styrs av individers
goda och dåliga tänkande och att utanför detta finns inget.
Mera märkligt är att radikaler av olika slag också ger sig in i strid på den-
na planhalva. Det är som att spela volleyboll på en fotbollsplan. Det är än-
då ganska tydligt att staten och kapitalet sitter i samma båt och att de si-
da vid sida rycker fram.
Skapades verkligen den nya världsordningen från ett universitet i Chicago?
Mer sannolik verkar det citerade Samir Amins tolkning vara där han säger
att det handlar om att centrums makt behålls och styrs av staters vilja att
utrusta militär att hålla koll på periferi. En variant av den gamla beroende-
skolan blir tydlig.
Ekman skriver också att vi ser hur kapitalet tar kamp mot facket och ställer
arbetare mot varandra. En ide lika gammal som kapitalismen självt. Det som
gjorde att utvecklingen stoppades upp under 1900-talet var ju att arbetare org-
aniserade sig och tog kamp. Vi fick inte allmän rösträtt, fri skola och sjukvård,
fackföreningar, bättre villkor för arbetarklassen i allmänhet: vi tog den!
Endast kamp kan förbättre villkoren för den stora majoriteten utanför de rikas
klass. Organiserad kamp. Solidaritet är ett medel i den kampen om inte ett
mål i sig. Men det handlar inte om att ett antal intellektuella skall producera
goda ideer för jämlikhet som vi alla sedan skall anamma. Hur skall det gå till
om de som har makt inte köper ideerna, vilket de inte gör?
Kommentera inlägget här:
