2014-01-06
20:18:28
Kultur 1
Jag lyssnar till en pjäs av Henning Mankell. Den heter
En enkel lunch i Vällingby. Olof Palme har med sig led-
aren för Frelimo, befrielserörelsen i Mozambique, Eduar-
do Mondlane till en lunch hemma hos Palme. De talar
om befrielse och om hur Sverige skall kunna hjälpa Fre-
limo med pengar. De är inte överens i en sak. Palme är
reformist Mondlane revolutionär. Tiden är tidigt 1962.
Mondlane hävdar att befrielsen inte går att nå på annat
sätt än med vapen. Det handlar inte om att våldet i sig
är att föredra men att det inte finns andra framkomliga
vägar. Den portugisiska kolonialmakten kommer inte att
lämna ifrån sig makten och definitivt inte utan strid. hela
det koloniala credot säger nej till att infödingar skall ha
makt. Ännu mindre tycker sig kolonialisatörerna att de
kan förhandla med infödingar.
Mondlane förstår inget annat sätt än att driva ut portugis-
erna med vapen. Palme förstår men hoppas på ett annat
sätt.
Palme visar på den svenska vägen med politisk organi-
sation och kamp utan vapen och hur denna kamp drivit
fram en utveckling som ingen bara 50 år innan hade trott
varit möjlig.
Mondlane kontrar med att Sverige inte haft krig på 150 år.
Sverige har inte stått under kolonilat förtryck.
De enas inte men förstår varandra.
Mondlane startade upp upproret 1962 med en bas i Tanza-
nia. Själv dog han av en brevbomb 1969. Mozambique blev
fritt 1975. En gata i huvudstaden Maputo bär Olof Palmes
namn.
Pjäsen är intressant för den tar upp en central tes i befrian-
det. Om motparten är omöjlig kan våld vara enda vägen att
gå. Pacifism ger sällan resultat. Idag kan vi se att USA in-
te tänker ge bort sin makt utan att först kämpa till sista krut-
hornet är tomt och de kommer att stödjas av Sverige i den
politiken. Inget pekar på att världens rika är beredda att ge
upp ens några få procent av sina tillgångar för det allmännas
bästa. Vad återstår då?
Kommentera inlägget här:
